Idag har jag fått höra att jag väljer fotbollen framför
viktigare saker. Som
kärlek. Tidigar har jag fått höra att jag väljer fotbollen framför saker som vänner, familj, ett riktigt yrke osv osv.
Men.För mig är det fotbollen som är kärlek. Utan den är jag inte riktigt lycklig. Utan den känns mitt liv inte fullständigt.
Det är fotbollen jag brinner för.
För mig är fotbollen ett riktigt
yrke. Jag är ju proffs. Det är fotboll jag lever på. Och den har tagit mig till oanade höjder. Visst, jag kan inte spela fotboll för alltid, men jag kan jobba inom fotboll tills jag pensionerar mig. Jag får redan jobberbjudanden.
Min
familj vet att jag alltid finns där för dem - de är lyckliga att jag har fotbollen.
Mina vänner är mina vänner just därför att de förstår min kärlek till fotbollen. De förstår att jag inte sätter fotbollen framför dem för att jag inte tycker om
dem - utan att jag gör det för att tycka om
mig själv. Om man inte följer sitt hjärta och gör det man själv vill göra blir man aldrig riktigt lycklig.
Sum summarum: Om den jag väljer att älska inte accepterar att jag spelar fotboll och ibland måste flytta för att spela i det lag som passar mig just i den tidpunkten så kan jag inte ge mitt hjärta till den personen. För jag tror inte på att -som jag fick höra idag- ett förhållande går ut på att
offra sig för den andre parten. Jag tror det går ut på att
jobba för att få det att funka så att båda blir lyckliga.
Så om du är min nästa pojkvän, be mig inte att välja mellan dig och fotbollen. För det är inte fotbollen som ryker.
(((Over and Out)))
