Going to tha jungle!

Ibland. Ibland kan jag bli riktigt frustrerad. När jag blir frustrerad blir jag arg. Men det finns ju alltid en lösning på allt och min ilska brukar inte hänga kvar särskilt länge. Igår blev jag lite förbannad under träningen. Varför spelar ingen roll men det räckte att jag kom hem och fick prata av mig till Kevin och att Kiara höll show för oss när vi åt middag för att jag skulle må bättre. 

Idag pratade jag med en lagkamrat och vi kom på en lösning till det som gör mig arg på träningen. Eller ja, ingen lösning men något som kommer göra det bättre för mig. Det känns skönt. 

Allt går att göra bättre! 

Idag skall jag o lillfisen till Djungellandet och leka. Skall bli roligt! Fun saturday fun!

But first, let me take a selfie! 

(((Over and Out)))

Mitt nya företag

Jag har kanske inte berättat vad jag har haft för mig på sista tiden, förutom att klara min masters alltså? Jag har startat mitt eget företag. Lucawi Interior Design Studio. 

Jag är så himla peppad på att verkligen få det att funka. Jag behöver givetvis lyckas få lite jobb, eller ganska många. Men det ser bra ut än så länge. 

Just nu jobbar jag på ett jätteroligt projekt. Det är ett event som kommer hållas en kväll i Augusti i år i Ayia Napa. Det kommer mellan 6000-7000 personer på detta eventet så det är mycket som behöver planeras. Jag måste hitta stolar och bord, ljuskällor, kravallstaket, portabla toaletter, dekorationer etc. Dock tror jag att jag funnit företagen som kan hyra ut allt som behövs för att eventet skall bli lyckat. 

I denna stund skall jag försöka placera ut alla bord och stolar för att allt skall få plats på ytan jag har tillgång till. Barer skall designas och placeras ut, nödutgångar skall markeras ut och vara lätttillgängliga.... det är mycket att tänka på men åh så roligt. 

Det är visserligen tråkigt att behöva jobba hemifrån, jag hade hellre suttit i en egendesignad studio men innan jag börjar dra in stålar så får det vara så här.

Nu skall jag börja överföra de exicterande ritningarna till AutoCAD. De jag fått från Town Hall är säkert 100 år gamla och rätt otydliga på sitt gulnande papper. På tisdag blir det ett besök på självaste sajten där eventet tar plats för att kontrollera mått och så skall fotografier tas för att underlätta själva design processen. Jag måste nog ha världens bästa jobb!  

Mitt skrivbord i denna stund

(((Over and Out)))

Man kan om man vill

Tiden bara rinner iväg. När Kiara var fyra veckor gammal, så började jag plugga till min masters. Många sa att det skulle bli omöjligt. Det går minsan inte med en liten bäbis som behöver konstant övervakning och kärlek. Det har inte direkt varit de lättaste 15 månaderna i mitt liv. Medans jag jobbade på mitt sista och största projekt för att kamma hem mitt degree så blev pappa sjuk. 7 veckor senare somnade han in. Jag pluggade givetvis ingenting under denna tiden. Jag fick uppskov på mitt projekt. Jag hade problem bara att gå ur sängen på morgonen, jag ville bara sova. Sorgen var så stor och tung. Men det fanns en liten solstråle som gjorde det möjligt att leva vidare, den solstrålen stavas Kiara. 

Jag ville kämpa för henne, kämpa för pappa. Vändningen i mitt depressiva beteende kom dagen innan nyår. Jag pratade med mamma i telefon och allt bara brast för mig. Jag grät massor den natten. Den första januari kände jag en lättnad. Det var inte längre året då min pappa så orättvist togs ifrån oss. Det blev lite lite lättare att andas. Jag gjorde det sista och otroligt tunga jobbet att avsluta mitt projekt. Lämnade in. Klarade det. 

Jag har alltså, trots svåra och tunga hinder, lyckats få min masters examen. Jag är otroligt lättad och även galet stolt. För jag har jobbat så himla hårt, Då andra mammor sover när deras bäbis sover så har jag pluggat när min bäbis sover. Det är inte lätt. Att ha barn tar på alla krafter man har. Givetvis är det värt det, men det är inte lätt. 

Jag gjorde det farsan! Jag har nu lyckats uppfylla alla mina drömmar! 

Tur är det väl att jag är en person som aldrig låter mina drömmar hindras av folk som säger att det är omöjligt. För jag har redan nya, större drömmar. Och jag jobbar på dem just nu... 

Mammas solstråle, fotografi från december 2014

(((Over and Out)))

Kiaras Första Dag

Kiara är inne på sin andra vecka på dagis. Hon började på riktigt förra måndagen. Veckan innan det var det inskolning, då var hon på dagis 2-3 timmar om dagen bara. 

Givetvis ville både jag och Kevin vara med och lämna på första dagen. Kiara var så duktig, när vi gick ur bilen pekade hon på dagiset och sa "dääääj" (där). När vi kom in så gick hon direkt och tog en dockvagn, la sin nalle i den och började köra runt. Vi fick tysta smyga ut medans hon var upptagen med vagnen. Det var galet jobbigt att inte få krama och pussa och säga hej då. Men jag vet ju att hon skulle blivit jätteledsen då och det skulle vara ännu jobbigare. När hon upptäckt att vi gått därifrån blev hon ledsen och började gråta. Men det höll inte i länge, hon var snart igång och lekte med de andra barnen igen. Skönt det. 

Nu, inne på andra veckan, så går det lättare att lämna, jag har inte samma ångest längre. Fast jag saknar henne något otroligt under dagarna. Men i vanlig ordning så går dagarna galet fort. 

Så här såg det iallafall ut när vi lämnade Kiara för sin första dag på dagis. 

Kiara och Pappa

Kiara och Mamma

Finaste Kiara

Väl inne på dagis gick hon direkt och hämtade en dockvagn

Underbara unge. Som vi älskar dig. Tiden går så himla snabbt...

(((Over and Out)))

Superkraften

Jag har så mycket att glädjas över i mitt liv. Jag har massa personer runt omkring mig som vill mig det bästa och som vill hjälpa mig att nå mina mål och drömmar. Allt ifrån Kevin - min livskamrat och bästa vän till lärare, vänner och folk involverade i laget jag spelar i. 

Jag har alla möjligheter att nå mina mål och drömmar. Och vissa dagar känner jag en kraft inom mig som inte funnits där tidigare. En målmedvetenhet och ett självförtroende starkare än någonsin. Jag är helt säker på att det är krafter min pappa har skickat till mig från platsen han är på nu. En utomjordisk kraft så stark att det är omöjligt att ignorera den. 

Men sorgen lägger sig allt som oftast som ett tungt täcke runt mig och jag orkar inte ta tag i något. Jag orkar inte kämpa för att mina drömmar skall besannas. Jag bara gråter och saknar. Jag är trött på att vara så här ledsen. Jag orkar inte gråta mera nu. Jag vill bara vara lycklig igen. Hur länge skall jag må så här? Kommer det någonsin kännas bättre? 

Jag vill att de där stunderna med superkraften skall sitta i längre. Jag vill vara lycklig igen. För det är det enda min pappa brydde sig om. Sina barns lycka. Pappa jag försöker, det går bara inte så bra just nu. 

(((Over and Out)))

Vi vann premiären pappa

Igår innan träning tog coach mig åt sidan. Han sa att han utsett mig till andra kapten för laget. Hade jag varit utespelare hade jag varit förstavalet då han vill ha kapten ute på planen. Han sa en massa fint som gjorde mig väldigt glad. Jag vet att jag har mognat som fotbollsspelare och som människa. Att det märks på planen samt utanför gör mig glad. Men när jag kom hem blev jag så himla ledsen. I vanliga fall skulle jag ringt pappa och berättat ord för ord vad coach sa till mig. Tillbaka hade jag fått svaret att det var fantastiskt och det bara är att köra på så vinner vi ligan tillsammans. Han hade peppat mig inför seriepremiären som var idag.

Men det fanns ingen pappa att ringa. Jag ville ringa någon men visste inte vem för det var ju alltid pappa jag ringde för att snacka fotboll in i minsta detalj. Det var pappa som ville veta ord för ord vad coach sagt. Det gjorde så ont. Ibland gör det så fruktansvärt ont och det är som om att jag verkligen inte kan förstå att han är borta. För hur kan någon bara försvinna? Hur kan han bara vara helt borta? It does not make sense to me.

Idag vaknade jag upp till seriepremiär och fars dag. Den första fars dag då pappa inte är här. Jag ville spy när jag vaknade enbart för att det var så jobbigt att tackla. Samtidigt måste jag peppa mig själv för match. Igen väntade jag på ett sms som aldrig skulle komma. "Lycka till hjärtat. Nu tar vi dom. Kärlek/ Papi". Så skulle han ha skrivit. Och jag skulle ringt honom efter matchen och berättat att vi vann 8-0 och att det var så himla kul att spela serie match igen.

Men pappa finns inte mera. Så 8-0 i premiären känns... jag vet inte. Jag vill bara ha pappa här och dela glädjen med honom. För ingenting känns som förr. Ingen glädje är äkta glädje för den där sorgen är så stor och gör så himla ont.

Jag önskar jag var hos mina syskon idag. Jag saknar dem. Det känns som om de är de enda som förstår smärtan för de bär också på den.

Jag vet dock att pappa var med mig på planen idag. Innan han dog sa han att han skulle vara med varje match, varje minut, och att jag skulle känna hans närvaro. Jag kände den pappa, och jag vet att du är så himla stolt. Jag älskar dig pappa. Seger i premiären är en riktigt bra fars dag present, det vet jag att du tycker. Vi "ses" nästa söndag papi, tills dess får vi träffas i mina drömmar. Var du än är, vet att vi älskar dig. Att vi saknar dig. Att våra liv nu är så mycket fattigare. Du var och kommer alltid vara, världens bästa pappa.

(((Over and Out)))

Uppklädd kossa?

Idag har varit en väldigt bra dag. Hela veckan har varit rätt bra faktiskt. Jag måste säga något som jag inte trodde jag skulle säga efter de första träningarna med det nya laget, men... Jag älskar det! Jag älskar mitt lag, alla är så jäkla duktiga och så himla roliga. Vi skrattar mycket mellan övningarna och det är skönt.

Idag skrattade jag så jag höll på att kissa ner mig när ett missförstånd i språket blev till att en i laget "skulle duscha efter träningen och sedan åka till afrika och adoptera några ungar". Vad hon igentligen skulle göra var att spela på lotto. Haha! Fråga inte hur det blev så fel! 

Jag är inte heller så galet trött efter träningarna utan fungerar som människa även efter passen numera. Framsteg. 

För övrigt fyller jag år imon. 31. Trettioett. Trea, Etta. Konstigt, när jag fyllde trettio hade jag ingen ångest alls, tyckte mer att det skulle bli skönt att äntligen få bli trettio. Men nu har jag börjat nojja mig för att närma mig 35. Jeeezzz tänker ni, men hey hey, tiden går fort!

Eftersom jag fyller år imon så har jag spenderat lite pengar på mig själv. Beställde nyss från engelska River Island som skickar till Cypern till skillnad från värdelösa Nelly. Hittade även de skorna jag blev så kär i på Nelly. För 300 kronor mindre. Score. Vill uppdatera garderoben i glada färger nu när mörkret kommer. Jag har börjat längta efter att gå ut igen. Mama needs to be an adult sometimes! 

Lite av det jag tittade på, (vissa av dem som jag köpte... ) 

Imon har jag barnvakt på kvällen. Då skall jag ut o ta en drink med Sasha. Skall bli så kul. Kan dock inte bestämma mig om jag skall vara uppklädd eller utklädd till kossa...

(((Over and Out)))