När himlen trillade ner

Vi satt tillsammans runt köksbordet med mobilen liggandes i mitten. Högtalaren var på och vi satt tysta och nervösa och vred oss. När beskedet kom, "Jag har obotlig magcancer, läkarna tror jag har 2-6 månader kvar att leva" började tårarna rulla på min syster, på min bror och på mig själv. Kvävd gråt runt bordet, vi ville inte göra pappa mera ledsen. Men han hörde. Han hörde hur våra liv gick i spillror. Hur ingenting någonsin kommer att bli detsamma. Vi försökte ställa frågor, försökte förstå. Det är omöjligt. Hur skall man någonsin kunna förstå att ens pappa skall dö om, kanske några veckor, kanske några månader. 

Våran älskade pappa. Han med den goa göteborskan. Han som alltid skickar söta sms. Han som pushar oss i våra drömmar och stöttar så vi alltid orkar. Han som ställer upp helhjärtat när vi behöver honom. Våran underbara pappa. Han skall snart dö. 

Han säger att vi måste försöka acceptera det som komma skall. Då gråter vi mera, då gråter vi högljutt. Vi vill inte acceptera. Aldrig. Vi vill ha våran pappa hos oss. 

Varje dag är nu en kamp. En kamp mot tiden. Mornarna är värst. Då vaknar jag av min underbara lilla dotter som helt ovetandes jollrar och leker i sin säng. Jag ler och känner en sådan kärlek till henne, så helt plötsligt minns jag vad som komma skall och mitt liv slås i spillror åter igen. Varje morgon måste jag uppleva den första smärtan av att veta. Varje kväll somnar jag med vetskapen att min pappa har en dag mindre att leva. Det är en hemsk vetskap. Jag vill stanna tiden. 

Jag vill åka hem. Jag vill hem till min pappa och umgås med honom, memorera hans varje drag så att jag aldrig aldrig glömmer någonting om honom. Min älskade pappa. 

Pappa, jag vill inte att du skall dö!!!!

(((Over and Out)))