tisdag 11 november 2014

Superkraften

Jag har så mycket att glädjas över i mitt liv. Jag har massa personer runt omkring mig som vill mig det bästa och som vill hjälpa mig att nå mina mål och drömmar. Allt ifrån Kevin - min livskamrat och bästa vän till lärare, vänner och folk involverade i laget jag spelar i. 

Jag har alla möjligheter att nå mina mål och drömmar. Och vissa dagar känner jag en kraft inom mig som inte funnits där tidigare. En målmedvetenhet och ett självförtroende starkare än någonsin. Jag är helt säker på att det är krafter min pappa har skickat till mig från platsen han är på nu. En utomjordisk kraft så stark att det är omöjligt att ignorera den. 

Men sorgen lägger sig allt som oftast som ett tungt täcke runt mig och jag orkar inte ta tag i något. Jag orkar inte kämpa för att mina drömmar skall besannas. Jag bara gråter och saknar. Jag är trött på att vara så här ledsen. Jag orkar inte gråta mera nu. Jag vill bara vara lycklig igen. Hur länge skall jag må så här? Kommer det någonsin kännas bättre? 

Jag vill att de där stunderna med superkraften skall sitta i längre. Jag vill vara lycklig igen. För det är det enda min pappa brydde sig om. Sina barns lycka. Pappa jag försöker, det går bara inte så bra just nu. 

(((Over and Out)))

söndag 9 november 2014

Vi vann premiären pappa

Igår innan träning tog coach mig åt sidan. Han sa att han utsett mig till andra kapten för laget. Hade jag varit utespelare hade jag varit förstavalet då han vill ha kapten ute på planen. Han sa en massa fint som gjorde mig väldigt glad. Jag vet att jag har mognat som fotbollsspelare och som människa. Att det märks på planen samt utanför gör mig glad. Men när jag kom hem blev jag så himla ledsen. I vanliga fall skulle jag ringt pappa och berättat ord för ord vad coach sa till mig. Tillbaka hade jag fått svaret att det var fantastiskt och det bara är att köra på så vinner vi ligan tillsammans. Han hade peppat mig inför seriepremiären som var idag.

Men det fanns ingen pappa att ringa. Jag ville ringa någon men visste inte vem för det var ju alltid pappa jag ringde för att snacka fotboll in i minsta detalj. Det var pappa som ville veta ord för ord vad coach sagt. Det gjorde så ont. Ibland gör det så fruktansvärt ont och det är som om att jag verkligen inte kan förstå att han är borta. För hur kan någon bara försvinna? Hur kan han bara vara helt borta? It does not make sense to me.

Idag vaknade jag upp till seriepremiär och fars dag. Den första fars dag då pappa inte är här. Jag ville spy när jag vaknade enbart för att det var så jobbigt att tackla. Samtidigt måste jag peppa mig själv för match. Igen väntade jag på ett sms som aldrig skulle komma. "Lycka till hjärtat. Nu tar vi dom. Kärlek/ Papi". Så skulle han ha skrivit. Och jag skulle ringt honom efter matchen och berättat att vi vann 8-0 och att det var så himla kul att spela serie match igen.

Men pappa finns inte mera. Så 8-0 i premiären känns... jag vet inte. Jag vill bara ha pappa här och dela glädjen med honom. För ingenting känns som förr. Ingen glädje är äkta glädje för den där sorgen är så stor och gör så himla ont.

Jag önskar jag var hos mina syskon idag. Jag saknar dem. Det känns som om de är de enda som förstår smärtan för de bär också på den.

Jag vet dock att pappa var med mig på planen idag. Innan han dog sa han att han skulle vara med varje match, varje minut, och att jag skulle känna hans närvaro. Jag kände den pappa, och jag vet att du är så himla stolt. Jag älskar dig pappa. Seger i premiären är en riktigt bra fars dag present, det vet jag att du tycker. Vi "ses" nästa söndag papi, tills dess får vi träffas i mina drömmar. Var du än är, vet att vi älskar dig. Att vi saknar dig. Att våra liv nu är så mycket fattigare. Du var och kommer alltid vara, världens bästa pappa.





(((Over and Out)))