Sov så gott Pappa

Tiden som gått sedans jag sist skrev har varit som en ond mardröm. Jag åkte hem till Sverige den 25e Augusti. Hem till min pappa som knappt gick att känna igen. Vart var min starka pappa? Cancern hade börjat sin borttyning av min fina pappa. Det var jobbiga veckor med resor in och ut ur sjukhuset. Till slut fick pappa sin önskan uppfylld. Han fick en plats på Bräcke Hospice - ett ställe för livets slutskede. Han fick ett rum med en säng, en bäddsoffa, en tv och en hylla för fotografier. Ett jättefint rum som vi gjorde så hemtrevligt vi kunde. Personalen var underbara. Vi fick sova där och vara där så mycket vi ville, det underlättade. Pappa ville inte dö på ett sjukhus. Han ville att vi skulle kunna vara hos honom så mycket som vi ville och orkade. Vi var där jämnt. De sista två dygnen i pappas liv var vi hos hans sida konstant. Jag, min syster, min bror, och min pappas två systrar. 

Vi bäddade ut soffan och låg och tittade på tv, pratade, försökte vara så normala som möjligt. Hela tiden tittade jag på pappas mage, om han andades. De gånger jag åkte hem till mamma för att duscha och träffa Kiara så kom jag på mig med att kolla mammas andning också. Det blev till en vana. Jag visste ju att pappa snart skulle sluta andas. Han slutade med att få näring fredagen den 19e September. Man slutar inte att äta för att man vill dö, säger de som vet, man slutar att äta för att kroppen förbereder sig på att dö. Vi visste att det bara var dagar kvar. Smärtan inom mig kan jag aldrig med ord beskriva. Pappa var så dålig, morfinet han fick genom en spruta i magen slutade snart ge den effekten den skulle. 

Pappa var rolig sista tiden, han fick oss att skratta många gånger. Han hade sin humor kvar in i det sista. Han ville kramas, fastän det gjorde så ont. Han ville bli försäkrad om att vi skulle få det bra även när han inte längre fanns hos oss. Han tjötade på om vad vi måste ta tag i, vad vi måste göra för att våra liv skulle bli bra igen. Han var vår pappa in i slutet. Så mycket kärlek han gav oss, trots den enorma tröttheten han måste kännt. Visst kunde han gorma till också, som när han fick ett otroligt sug för vattenmelon, då jäklar skulle vi inhandla en på studs och skiva upp i bitar till honom. Men den där speciella glimten i hans ögon fanns där hela tiden. 

Så kom fredagen den 26e September. Dagen innan min pappas födelsedag. Kvällen innan hade han varit pigg och tjötat på som bara den. Men nu, på fredagen, kunde han inte ens prata. Han fick mer morfin än innan. Vi satt runt honom då morfinet inte verkade funka. Vi kallade på en sjuksköteska som kom in och tittade till honom. Hon skulle gå iväg och se vad hon kunde göra. Vi höll i pappas händer. Vi var där, jag och mina syskon, och pappas systrar. 

Han såg ut som om han ville säga något. Jag sa till honom att "pappa, det är okej, du kan släppa taget nu", men det var något han ville ha sagt så jag fortsatte, "Pappa, det är okej, vi vet att du älskar oss". Då nickade han precis som om jag sagt orden han försökte att säga. Han nickade och tog sitt sista andetag. 

När sköterskorna kom in igen hade han redan lämnat oss. Tårarna forsade och vi kramade pappa, vi kramade varrandra. Det var skönt att han äntligen fått somna in och slippa smärtan. Men. Smärtan i oss nu, smärtan av att inte ha pappa kvar går inte att beskriva. Det gör så ont. Så fruktansvärt ont. 

Personalen på Bräcke tog hand om oss. De gjorde iordning fika och gick in och gjorde pappa fin. När vi kom in igen låg han i en renbäddad säng, med en blomma i sina händer. Ett ljus flackade till och vi brast åter igen ut i gråt. Han var tvungen att lämna oss allt för tidigt. 

Begravningen blev precis så som vi ville. Den var lätt, vacker och så värdig vår pappa. 

Nu är allt över. Jag är tillbaka till Cypern och skall försöka leva ett vanligt liv igen. Det går inte riktigt som jag tänkt mig. Jag bryter ihop i gråt helt plötsligt. Men jag kämpar på. För det hade pappa velat. Jag har börjat spela fotboll igen. I FC Famagusta. Det vet jag att pappa är otroligt stolt över. 

Pappa, jag lovar dig att jag skall göra allt för att mitt liv skall bli så bra som möjligt. Att jag skall göra allt för att vara lycklig för det var det ända du brydde dig om. Våran lycka. Jag älskar dig och saknar dig varje minut, varje dag. Du var den bästa pappan man kunde ha. 

Pappa - Alltid Älskad. Aldrig Glömd.
Vila I Frid