När tuffheten får stå åt sidan

Idag har jag varit på Cypern i en vecka. Jag har ockuperat tankarna med fotboll, att pussla ihop dagen så den fungerar för oss alla, att leta hus, att planera inför framtiden. Varje dag har jag haft måsten. Idag vaknade jag upp till en dag utan någonting på schemat. När Kiara somnade på förmiddagen så brast det för mig. Jag vet inte vad det var som utlöste det men tårarna började rinna. För första gången sedans vi fick det jobbiga beskedet att pappa hade cancer så grät jag på riktigt. 

Jag har inte velat gråta inför Kiara. Jag vill inte att hon skall se mamma ledsen, för hon blir helt stilla och tyst. Hon förstår att något är fel då. Så när hon väl somnade och de första tårarna kom kunde jag inte hejda mig. Jag grät högljutt, tårarna ville inte sluta. Jag tror jag grät i över en och en halv timma. Jag var helt slut när Kiara vaknade igen. När hon somnade senare på dagen för sin andra tupplur somnade jag med. 

Det känns ändå bra. Att få sörja. Jag tillåter mig nog inte det riktigt. Skall vara tuff. Men för vem? Resten av dagen har tårarna börjat trilla helt plötsligt, stilla men där. Jag låter dem. Jag måste få gråta. För jag har förlorat min älskade pappa. Och åh, jag saknar honom så mycket att det gör ont. Det gör verkligen ont och jag vet inte om jag någonsin kommer att läkas i hjärtat igen....

(((Over and Out)))