Tiden bara rinner iväg. När Kiara var fyra veckor gammal, så började jag plugga till min masters. Många sa att det skulle bli omöjligt. Det går minsan inte med en liten bäbis som behöver konstant övervakning och kärlek. Det har inte direkt varit de lättaste 15 månaderna i mitt liv. Medans jag jobbade på mitt sista och största projekt för att kamma hem mitt degree så blev pappa sjuk. 7 veckor senare somnade han in. Jag pluggade givetvis ingenting under denna tiden. Jag fick uppskov på mitt projekt. Jag hade problem bara att gå ur sängen på morgonen, jag ville bara sova. Sorgen var så stor och tung. Men det fanns en liten solstråle som gjorde det möjligt att leva vidare, den solstrålen stavas Kiara.
Jag ville kämpa för henne, kämpa för pappa. Vändningen i mitt depressiva beteende kom dagen innan nyår. Jag pratade med mamma i telefon och allt bara brast för mig. Jag grät massor den natten. Den första januari kände jag en lättnad. Det var inte längre året då min pappa så orättvist togs ifrån oss. Det blev lite lite lättare att andas. Jag gjorde det sista och otroligt tunga jobbet att avsluta mitt projekt. Lämnade in. Klarade det.
Jag har alltså, trots svåra och tunga hinder, lyckats få min masters examen. Jag är otroligt lättad och även galet stolt. För jag har jobbat så himla hårt, Då andra mammor sover när deras bäbis sover så har jag pluggat när min bäbis sover. Det är inte lätt. Att ha barn tar på alla krafter man har. Givetvis är det värt det, men det är inte lätt.
Jag gjorde det farsan! Jag har nu lyckats uppfylla alla mina drömmar!
Tur är det väl att jag är en person som aldrig låter mina drömmar hindras av folk som säger att det är omöjligt. För jag har redan nya, större drömmar. Och jag jobbar på dem just nu...
Mammas solstråle, fotografi från december 2014
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar