Att hitta kraften

Idag måste jag få skriva av mig. 

Livet det senaste året har inte varit lätt. Igår var det 5 månader sedan pappa somnade in. Jag kan inte förstå hur fort tiden har gått och att jag faktiskt fortfarande är här. För sorgen var, och är, så tung att jag trodde att jag skulle gå under ett tag. Jag saknar honom så himla mycket. 

Jag ringde alltid pappa när det var något om fotbollen, bra eller dåligt. Papi lyssnade alltid och visste alltid vad han skulle säga eller hur han skulle peppa mig. Den senaste veckan har varit ett helvete för mig fotbollsmässigt. Jag känner mig så jäkla less på det. Jag hade verkligen behövt prata med dig nu papi! 

Jag vet inte vad jag skall göra. Jag har alltid haft sådana tydliga mål i livet, speciellt de senaste fyra-fem åren. Men nu känner jag bara "bhaaa, va fasen skall jag göra med mitt liv". Vill jag flytta hem till sverige? Jag är trött på alla low-lifes här som indirekt är en del av mitt liv fastän jag inte vill det. Vill bort. Måste komma bort. Bara en månad till i fotbollen och sedan kan jag få tänka. Jag måste orka, men vet inte hur. 

Verkar som om jag inte kommer ihåg hur man fightas. Hur man reser sig när man blir knockad? Men jag har varit knockad i fem månader nu, varje dag när jag kommer hem ifrån träningen är jag ledsen och irriterad. Så skall det inte vara. Jag orkar inte ha det så och jag vill inte ha det så. Man kan välja hur man vill leva sitt liv och jag vill vara glad. För jag är en glad själ men den blir nertryckt och trampad på, men jag kan välja att gå. Söka mig vidare. Jag har ju några erbjudanden. Men, vad vill jag egentligen? Det kanske kan bli bättre där jag redan är? Jag har ingen aning. 

Imorgon har jag möte med fotbollen för att diskutera kontrakt för nästa säsong. Jag kommer lyssna, tänka och framför allt, inte ge något besked med en gång. Inte när jag är i ett sådant här sinnestillstånd. Det kan aldrig bli bra då. Jag behöver tid att tänka och verkligen komma på vad jag vill. Annars blir det bara dåligt för alla inblandade. 

Allt jag önskar är att få vara glad och lycklig i mitt everyday life. 

Jag har kraften att se till att det blir så. Men jag behöver tid.  

(((Over and Out)))

I Did It!

Som ni vet så lämnade jag ju in mitt sista stora projekt (Major Project) för min Masters utbildning redan i Januari. Med en snabb titt på projektet kunde min lärare konstatera att jag skulle bli godkänd. Men det är inte riktigt så lätt. Jag pluggade på Alexander College som är ett av alla campus runt om i världen som är kopplade till University of the West of England (UWE). Så jag får alltså mina betyg därifrån. Därför skickades mitt färdiga projekt (portfolio) med all min research och alla sketchböcker, ja allt, i digital form till England för den sista och gällande bedömningen. De besöker även colleget och går igenom mitt arbete "live" innan jag får reda på resultatet.

Min lärare här sätter givetvis ett betyg, men universitetet kan höja eller sänka det. UWE är ett av de allra bästa universiteten i Storbrittanien, så kraven är skyhöga och jag var givetvis lite orolig. 

Igår fick jag äntligen veta mina resultat. 

Vårat betygsystem är nog lite annorlunda än hemma. I Masters måste man få över 50 för att bli godkänd och för ett Första Klass betyg är det över 70 som gäller. Att få över 60 är extremt svårt i Masters kursen men mitt totala betyg för hela året la sig på 62,2 vilket är fantastiskt. 

Min lärare skrev till mig "Tänk vad du kunnat åstadkomma om ditt liv varit annorlunda under denna perioden" (hon syfter på att min pappa gick bort och att jag helt slutade plugga, jag gjorde faktiskt färdigt mitt arbete på 4 veckor istället för 5 månader).  Hon skrev även;

One of the best moderation comment was... "I am sure this student will be successful in her chosen career"  (jag är säker på att studenten kommer bli framgångsrik i hennes valda karriär)

En otroligt fin kommentar att få från en proffessor på den nivån. 

Min lärare avslutade med att säga att hon tycker att jag gjort ett excellent jobb och att hon är väldigt stolt över mig. Jag måste säga, jag hade aldrig klarat det utan henne. Hon är en fantastisk lärare, och en underbar människa. Hon blev min lärare i år 2 när jag pluggade till min Bachelor. Så två år i BA och sedan fick jag även henne i MA. Hon är inte bara en lärare numera utan en vän som jag håller varmt om hjärtat. Hon hjälpte mig ta mig igenom min masters under den mörkaste perioden av mitt liv. Hon gjorde mer än någon lärare behöver göra. Jag kommer för alltid att vara tacksam för det.

Bilder från min Graduation BA Interior Design, 5:e Juli 2013

Mottager mitt BA Diploma

Mottager "Designer of the Year Award"

Höggravid och överlycklig!

Poserar stolt framför mitt Major Projekt

Hela släkten, cirka 20 pers, kom från Sverige för att hejja på mig under Graduation Ceremony,

Här är jag o magen med min systerson Wictor

Så, I juli blir det till att gå upp på scenen igen och ta emot mitt masters diploma!! Jag räknar med att hela släkten är där igen! ;) 

(((Over and Out)))

Minus 8 Kilo

Just nu sitter jag och äter min frukost. Jag är sämst på att äta frukost, dricker helst bara en kopp kaffe eller två. På tisdag nästa vecka har jag återbesök hos min dietist. Planen är att jag skall gå ner åtta kilo på åtta veckor. Det är inte direkt lite!! På tisdag skall alltså vågen stå på 3 kilo mindre än sist. Det känns inte som om den kommer göra det. Därför blir det hård träning denna veckan. Helgen som precis varit har inte direkt följt kostråden jag blivit tilldelad. 

Igentligen kan jag inte bry mig mindre om vad vågen pekar på. Utan det viktigaste för mig är hur jag känner mig. Jag har inte kommit tillbaka till formen jag var i innan jag blev gravid. Jag tycker det känns tråkigt att vara lite pluffsig. Jag känner att jag inte kan bära de kläder jag vill för de sitter inte längre som de brukade. Självklart går inte världen under för det, och jag har den finaste av ungar istället men, jag mår bättre när jag är några kilo lättare. Och sanningen är att om man mår bra i sin kropp så spelar man bättre fotboll än vad man gör när man känner sig  missnöjd.

So, let the hardest week of training begin!

(((Over and Out)))

Väx upp!

Igår kände jag mig lite deppig och att srkiva av sig hjälper alltid mig. Men. Känner mig lite missförståd nu. Igentligen vill jag ju inte flytta hem. Tror jag. Jag vill få mitt företag att funka här och jag vill vinna serien och cupen med mitt fotbollslag. När mitt företag har blivit "global" och jag jobbar överallt runt hela världen (hehe, man skall alltid tillåta sig att drömma Stort!) då, då kan jag skaffa min stora våning i Linnestaden med en underbar innegård som ungarna kan leka på (ja plural, någon gång i framtiden).

Men tills den dagen är kommen, så är jag ändå lycklig här med min lilla familj på denna lilla ön. Jag uppskattar det jag har, en fantastisk pojkvän som alltid stöttar och pushar, och världens underbaraste lilla tjej som alltid får mig att skratta. 

Efter jag skrivit mitt inlägg igår så började jag och Kiara springa runt i huset och dansa. Hon har sådana söta moves. Lillfis. Efter det drog vi fram fingerfärg och ett stort papper och började kleta som bara den. Vad rolig hon var! Det var mer skoj att måla sitt egna ben än pappret. Hon är grön på benet idag med för det gick inte helt bort i badet. Fick säga till på dagis idag att de inte skulle vara orliga, det är bara färg. Haha. 

Iallafall, det jag ville skriva idag var att "oh my god, min lilla bebis är inte en beis längre!" Såg kortet nedanför och insåg hur stor hon har blivit. Hon är 17 månader och tre dagar idag. Det är helt galet vad snabbt tiden går. Man verkligen ser på det kortet hur hon blivit en liten tjej. Låter säkert konstigt men när man ser henne varje dag så inser man inte hur hon växer. Men det här kortet... åh, mammas lilla tjej växer upp! 

(((Over and Out)))

Flytta hem?

Allt oftare slår mig tanken att det kanske är dags att flytta hem till Sverige. Så här har mina tankegångar inte gått på flera år. Men helt plötsligt är det en återkommande känsla som får mig att känna mig ledsen och som gör att jag saknar. 

Jag saknar mycket med Sverige. Framför allt min familj och mina nära vänner. Jag känner mig låst här numera. Jag och Kevin har bara en person som kan hjälpa oss med Kiara. Det är hans mamma. Hon ställer upp när vi än frågar och hon gör det med glädje. Men. Kevin spelar biljard på kvällarna och jag spelar fotboll. Så vi behöver hennes hjälp för att våran vardag skall fungera. Jag slutar träna kvart i sju och stressar hem, kastar mig i duschen, springer ut med hunden... så att farmor kan få gå hem. För farmor jobbar hela dagarna och jag vet att hon är trött. När jag själv får sätta mig ner och äta lite käk och slappna av en sekund är jag så trött att jag måste gå och lägga mig. Dagarna börjar ju olidligt tidigt när man har barn. Fast för att vara ärlig så har jag vant mig nu och det är inga problem, det är kvällarna som är jobbiga. Eftersom att hon hjälper till så ofta vill jag inte fråga bara för att kunna gå ut och umgås, känns som att jag utnyttjar då.

Jag gör typ ingenting längre. Jag träffar inte vänner. De jobbar på dagarna och brukar gå ut och fika eller ta en drink runt nio. N I O. Då är jag redan redo för sängen! Jag saknar mina riktiga vänner som funnits där i åratal. Jag saknar mitt Göteborg. Möta upp Jessica på Kopparmärra för en öl. Ta en promenad runt hela Haga, Linne, Slottskogen med Betty. Käka middag med Grannen. Gå på bio med Jenny. Ha filmmys med syrran eller grilla och dansa ihop. Skratta med brorsan. Jag saknar mina riktiga vänner så att det gör ont ibland. 

Släktkalas. Dom saknar jag så grymt mycket, 

Jag saknar att ha en familj som alltid ställer upp och finns där. Min familj. Kunna ringa mamma och fråga om hon vill sitta barnvakt en kväll. Kunna ta med Kiara till syrran och stanna över natten. Fika. Vi får inte glömma att fika! 

Fan. Jag vet inte. 

Cypern är ju inte direkt pest ändå.... tog en timmes promenad med Nicos nere vid vattnet nu när Kevin kom hem från jobbet. Försökte rensa tankarna men kom inte fram till någonting alls. Njöt iallafall av havet. Jag skulle aldrig kunna bo långt ifrån havet, göteborgare som man är.

(((Over and Out)))