I onsdags fick jag äntligen beträda den igen. Fotbollsskorna på, målvaktshandskarna I näven. Allt annat slutade existera, det var bara jag och min lycka. I hela 40 minuter. Sedan var jag tvungen att gå och sätta mig för foten klarade inte mera. Igår trodde jag att jag skulle straffas, att smärtan skulle vara värre men till min lycka var den oförändrad. Därför kan jag räkna ner till träningen ikväll med ro istället för ångest. Det finns inget som är så jobbigt för en fotbollsspelare som att sitta brevid och titta på när ens lagkamrater tränar. Vinden har vänt!
(((Over and Out)))
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar