Uppklädd kossa?

Idag har varit en väldigt bra dag. Hela veckan har varit rätt bra faktiskt. Jag måste säga något som jag inte trodde jag skulle säga efter de första träningarna med det nya laget, men... Jag älskar det! Jag älskar mitt lag, alla är så jäkla duktiga och så himla roliga. Vi skrattar mycket mellan övningarna och det är skönt.

Idag skrattade jag så jag höll på att kissa ner mig när ett missförstånd i språket blev till att en i laget "skulle duscha efter träningen och sedan åka till afrika och adoptera några ungar". Vad hon igentligen skulle göra var att spela på lotto. Haha! Fråga inte hur det blev så fel! 

Jag är inte heller så galet trött efter träningarna utan fungerar som människa även efter passen numera. Framsteg. 

För övrigt fyller jag år imon. 31. Trettioett. Trea, Etta. Konstigt, när jag fyllde trettio hade jag ingen ångest alls, tyckte mer att det skulle bli skönt att äntligen få bli trettio. Men nu har jag börjat nojja mig för att närma mig 35. Jeeezzz tänker ni, men hey hey, tiden går fort!

Eftersom jag fyller år imon så har jag spenderat lite pengar på mig själv. Beställde nyss från engelska River Island som skickar till Cypern till skillnad från värdelösa Nelly. Hittade även de skorna jag blev så kär i på Nelly. För 300 kronor mindre. Score. Vill uppdatera garderoben i glada färger nu när mörkret kommer. Jag har börjat längta efter att gå ut igen. Mama needs to be an adult sometimes! 

Lite av det jag tittade på, (vissa av dem som jag köpte... ) 

Imon har jag barnvakt på kvällen. Då skall jag ut o ta en drink med Sasha. Skall bli så kul. Kan dock inte bestämma mig om jag skall vara uppklädd eller utklädd till kossa...

(((Over and Out)))

Vårt nya hus!

...jag hoppas det iallafall...!

Idag har jag och Kiara haft fullt upp. Vi mötte min vän Sasha som också är vår agent (hon är alltså den som hittar hus som passar in på våra önskemål och fixar och ordnar med visningar, kontrakt osv osv...) Idag var vi och kollade på tre hus med tre helt olika lägen. Två av dem i närheten där vi bor nu. Båda var helt okej och låg på en rimlig prisnivå. Men det tredje...

Oh lord. Jag blev kär. Det tickade i alla boxar för mig. Förrutom en, eller kanske två... Huset ligger i en by som heter Vrysoulles, ungefär 15 minuter bilväg härifrån och 25 minuter från Ayia Napa. Yes I know, det låter inte långt men här på ön är det verkligen långt åt tjottahejti. Och dels låg det en bit över den prisklass vi tänkt oss. Men blir man kär så blir man. Nu måste jag bara ta dit Kevin så att han också blir kär.  

Anyways. låt mig visa er.

Tomten är inhängnad och så här ser det ut från utsidan:

Huset och del av tomt

Entren med trappa till en till ingång på övervåningen

Stort rymligt kök med helt nya vitvaror, stor kyl och INGEN tvättmaskin i köket!  

Del av sovrummet på nedervåningen.

Det finns tre sovrum till på övervåningen. Alla sovrum har stora, fantastiska garderober och egen toalett och dusch! Master bedroom har badkar!

Vardagsrummet är stort och luftigt med en fungerande öppen spis och utgång till uteplatsen.

Bilder på tomten:

 Det tillhör även jättefina utemöbler i form av solstolar, soffor, fotöljer, bord etc. Det finns en liten inhängnad hundgård och två stora förråd på baksidan. Tvättstuga finns i huset med, något jag saknat, jag fullkomligt hatar att ha tvättmaskinen i köket! I priset ingår rengöring av poolen en gång i veckan och en trädgårdsmästare kommer och klipper och håller växterna fina en gång i månaden!

Åh. Detta huset alltså. Jag vet precis vilka färger jag skulle måla var och hur jag skulle inreda det. Det finns ju även goooott om plats för brorsan och Doris när de kommer ner igen. Åh, måtte jag lyckas övertala Kevin om att detta är vårat hus!

(((Over and Out)))

Första träningsmatchen

Efter två års frånvaro och enbart tre träningar gjorda var det så dags för min första träningsmatch i nya laget. FC Famagusta. Förutsättningarna för att jag skulle göra en lyckad debut var väl sådär. De blev mindre ju närmre matchstarten vi kom. Att vara målvakt är en helt annan sport än att spela ute. Mycket för en målvakt hänger enbart på psyket. Har man ett starkt psyke har man förutsättningar till att bli en duktig målvakt. 

Jag har alltid haft ett starkt psyke. Men. På grund utav alla personliga omständigheter så är det jävligt svagt just nu. Dock glömmer jag alltid allt annat som försigår i mitt liv så fort jag kliver på planen. Därför är fotboll så magiskt för mig. På planen finns inga bekymmer. Det är bara fotboll som regerar i min hjärna. 

Tillbaka till psyket. Jag är alltid nervös innan match. Men det försvinner alltid när jag värmer upp. Jag har alltid kört samma rutin innan match. Exakt samma övningar där jag får nöta in och bygga upp mitt självförtroende. Där alla nerver bara försvinner och jag vet att jag är bäst. 

Idag blev det inget med det. Uppvärmningen var usel. Därav blev även mitt psyke uselt. Jag kom aldrig in i matchen som jag hade velat, fick aldrig igång snacket och gjorde aldrig några kalasräddningar som jag brukar. Okej, jag tror inte att någon hade förväntat sig det heller, men bollarna som rullade in bakom mig är sådana som vanligtvis hade varit lätta som fasen för mig. 

Jag hatar att vara dålig. Jag avskydde matchen idag. Varje sekund. Jag gjorde ju inga misstag direkt men jag gjorde ju inte heller något direkt bra. Sjukt tråkigt att börja så här. Men å andra sidan är det ju det här träningsmatcherna är till för. Att komma in i spelet och få igång allt... Jag är ändå realist och förstår att det kommer ta tid att komma tillbaka. Jag hoppas bara att alla andra förstår det också. För jag vet att jag KAN bli lika bra som jag var, och att jag KOMMER att bli det. 

 Ny kategori: FC Famagusta

(((Over and Out)))

När tuffheten får stå åt sidan

Idag har jag varit på Cypern i en vecka. Jag har ockuperat tankarna med fotboll, att pussla ihop dagen så den fungerar för oss alla, att leta hus, att planera inför framtiden. Varje dag har jag haft måsten. Idag vaknade jag upp till en dag utan någonting på schemat. När Kiara somnade på förmiddagen så brast det för mig. Jag vet inte vad det var som utlöste det men tårarna började rinna. För första gången sedans vi fick det jobbiga beskedet att pappa hade cancer så grät jag på riktigt. 

Jag har inte velat gråta inför Kiara. Jag vill inte att hon skall se mamma ledsen, för hon blir helt stilla och tyst. Hon förstår att något är fel då. Så när hon väl somnade och de första tårarna kom kunde jag inte hejda mig. Jag grät högljutt, tårarna ville inte sluta. Jag tror jag grät i över en och en halv timma. Jag var helt slut när Kiara vaknade igen. När hon somnade senare på dagen för sin andra tupplur somnade jag med. 

Det känns ändå bra. Att få sörja. Jag tillåter mig nog inte det riktigt. Skall vara tuff. Men för vem? Resten av dagen har tårarna börjat trilla helt plötsligt, stilla men där. Jag låter dem. Jag måste få gråta. För jag har förlorat min älskade pappa. Och åh, jag saknar honom så mycket att det gör ont. Det gör verkligen ont och jag vet inte om jag någonsin kommer att läkas i hjärtat igen....

(((Over and Out)))

Sov så gott Pappa

Tiden som gått sedans jag sist skrev har varit som en ond mardröm. Jag åkte hem till Sverige den 25e Augusti. Hem till min pappa som knappt gick att känna igen. Vart var min starka pappa? Cancern hade börjat sin borttyning av min fina pappa. Det var jobbiga veckor med resor in och ut ur sjukhuset. Till slut fick pappa sin önskan uppfylld. Han fick en plats på Bräcke Hospice - ett ställe för livets slutskede. Han fick ett rum med en säng, en bäddsoffa, en tv och en hylla för fotografier. Ett jättefint rum som vi gjorde så hemtrevligt vi kunde. Personalen var underbara. Vi fick sova där och vara där så mycket vi ville, det underlättade. Pappa ville inte dö på ett sjukhus. Han ville att vi skulle kunna vara hos honom så mycket som vi ville och orkade. Vi var där jämnt. De sista två dygnen i pappas liv var vi hos hans sida konstant. Jag, min syster, min bror, och min pappas två systrar. 

Vi bäddade ut soffan och låg och tittade på tv, pratade, försökte vara så normala som möjligt. Hela tiden tittade jag på pappas mage, om han andades. De gånger jag åkte hem till mamma för att duscha och träffa Kiara så kom jag på mig med att kolla mammas andning också. Det blev till en vana. Jag visste ju att pappa snart skulle sluta andas. Han slutade med att få näring fredagen den 19e September. Man slutar inte att äta för att man vill dö, säger de som vet, man slutar att äta för att kroppen förbereder sig på att dö. Vi visste att det bara var dagar kvar. Smärtan inom mig kan jag aldrig med ord beskriva. Pappa var så dålig, morfinet han fick genom en spruta i magen slutade snart ge den effekten den skulle. 

Pappa var rolig sista tiden, han fick oss att skratta många gånger. Han hade sin humor kvar in i det sista. Han ville kramas, fastän det gjorde så ont. Han ville bli försäkrad om att vi skulle få det bra även när han inte längre fanns hos oss. Han tjötade på om vad vi måste ta tag i, vad vi måste göra för att våra liv skulle bli bra igen. Han var vår pappa in i slutet. Så mycket kärlek han gav oss, trots den enorma tröttheten han måste kännt. Visst kunde han gorma till också, som när han fick ett otroligt sug för vattenmelon, då jäklar skulle vi inhandla en på studs och skiva upp i bitar till honom. Men den där speciella glimten i hans ögon fanns där hela tiden. 

Så kom fredagen den 26e September. Dagen innan min pappas födelsedag. Kvällen innan hade han varit pigg och tjötat på som bara den. Men nu, på fredagen, kunde han inte ens prata. Han fick mer morfin än innan. Vi satt runt honom då morfinet inte verkade funka. Vi kallade på en sjuksköteska som kom in och tittade till honom. Hon skulle gå iväg och se vad hon kunde göra. Vi höll i pappas händer. Vi var där, jag och mina syskon, och pappas systrar. 

Han såg ut som om han ville säga något. Jag sa till honom att "pappa, det är okej, du kan släppa taget nu", men det var något han ville ha sagt så jag fortsatte, "Pappa, det är okej, vi vet att du älskar oss". Då nickade han precis som om jag sagt orden han försökte att säga. Han nickade och tog sitt sista andetag. 

När sköterskorna kom in igen hade han redan lämnat oss. Tårarna forsade och vi kramade pappa, vi kramade varrandra. Det var skönt att han äntligen fått somna in och slippa smärtan. Men. Smärtan i oss nu, smärtan av att inte ha pappa kvar går inte att beskriva. Det gör så ont. Så fruktansvärt ont. 

Personalen på Bräcke tog hand om oss. De gjorde iordning fika och gick in och gjorde pappa fin. När vi kom in igen låg han i en renbäddad säng, med en blomma i sina händer. Ett ljus flackade till och vi brast åter igen ut i gråt. Han var tvungen att lämna oss allt för tidigt. 

Begravningen blev precis så som vi ville. Den var lätt, vacker och så värdig vår pappa. 

Nu är allt över. Jag är tillbaka till Cypern och skall försöka leva ett vanligt liv igen. Det går inte riktigt som jag tänkt mig. Jag bryter ihop i gråt helt plötsligt. Men jag kämpar på. För det hade pappa velat. Jag har börjat spela fotboll igen. I FC Famagusta. Det vet jag att pappa är otroligt stolt över. 

Pappa, jag lovar dig att jag skall göra allt för att mitt liv skall bli så bra som möjligt. Att jag skall göra allt för att vara lycklig för det var det ända du brydde dig om. Våran lycka. Jag älskar dig och saknar dig varje minut, varje dag. Du var den bästa pappan man kunde ha. 

Pappa - Alltid Älskad. Aldrig Glömd.
Vila I Frid