Framtiden

Då tar vi ett steg framåt. Det känns inte läskigt. Inte ens nervöst. Det känns fullkomligt naturligt. Jag längtar. Men samtidigt får jag ont i hjärtat. Hur skall jag kunna leva utan att alltid ha min Natta mou i närheten? Det kommer nog gå bra, men det känns jobbigt. Jag fokuserar på lyckan som sprids i min kropp när jag tänker på att få vakna varje morgon och se hans ansikte.

Jag & Kevin flyttar ihop. *glädjehopp*

(((Over and Out)))