Allt oftare slår mig tanken att det kanske är dags att flytta hem till Sverige. Så här har mina tankegångar inte gått på flera år. Men helt plötsligt är det en återkommande känsla som får mig att känna mig ledsen och som gör att jag saknar.
Jag saknar mycket med Sverige. Framför allt min familj och mina nära vänner. Jag känner mig låst här numera. Jag och Kevin har bara en person som kan hjälpa oss med Kiara. Det är hans mamma. Hon ställer upp när vi än frågar och hon gör det med glädje. Men. Kevin spelar biljard på kvällarna och jag spelar fotboll. Så vi behöver hennes hjälp för att våran vardag skall fungera. Jag slutar träna kvart i sju och stressar hem, kastar mig i duschen, springer ut med hunden... så att farmor kan få gå hem. För farmor jobbar hela dagarna och jag vet att hon är trött. När jag själv får sätta mig ner och äta lite käk och slappna av en sekund är jag så trött att jag måste gå och lägga mig. Dagarna börjar ju olidligt tidigt när man har barn. Fast för att vara ärlig så har jag vant mig nu och det är inga problem, det är kvällarna som är jobbiga. Eftersom att hon hjälper till så ofta vill jag inte fråga bara för att kunna gå ut och umgås, känns som att jag utnyttjar då.
Jag gör typ ingenting längre. Jag träffar inte vänner. De jobbar på dagarna och brukar gå ut och fika eller ta en drink runt nio. N I O. Då är jag redan redo för sängen! Jag saknar mina riktiga vänner som funnits där i åratal. Jag saknar mitt Göteborg. Möta upp Jessica på Kopparmärra för en öl. Ta en promenad runt hela Haga, Linne, Slottskogen med Betty. Käka middag med Grannen. Gå på bio med Jenny. Ha filmmys med syrran eller grilla och dansa ihop. Skratta med brorsan. Jag saknar mina riktiga vänner så att det gör ont ibland.
Släktkalas. Dom saknar jag så grymt mycket,
Jag saknar att ha en familj som alltid ställer upp och finns där. Min familj. Kunna ringa mamma och fråga om hon vill sitta barnvakt en kväll. Kunna ta med Kiara till syrran och stanna över natten. Fika. Vi får inte glömma att fika!
Fan. Jag vet inte.
Cypern är ju inte direkt pest ändå.... tog en timmes promenad med Nicos nere vid vattnet nu när Kevin kom hem från jobbet. Försökte rensa tankarna men kom inte fram till någonting alls. Njöt iallafall av havet. Jag skulle aldrig kunna bo långt ifrån havet, göteborgare som man är.
1 kommentar:
älskade....allt har sin tid. följ ditt hjärta.....sverige är ett otroligt land att få växa upp i och mamma valde med att flytta hem just på grund av det du skriver och jag är så tacksam för allt jag fick vara med min släkt och kärlek under upvväxt...älskar dig...din carbonara
Skicka en kommentar