Nytt liv

Bloggen genomgår en liten MakeOver. 

Ett måste. Livet är helt annorlunda nu. Jag är helt annorlunda nu. Då är det enbart naturligt att bloggen också får förändras. Med trötta ögon har jag lekt med headern. Klockan går så snabbt dock, jag är ännu inte nöjd men det är en dag imorgon också så sömn är ett måste. 

(((Over and Out)))

Precis som sin mamma

I Söndags tog jag med mig Kiara och Nicos i bilen och körde till ett ställe där jag visste att vi kunde springa runt fritt alla tre. En lång grusväg mellan massa fält, inga bilar, inga turister - bara natur och vi. Det var helt underbart. Kiara fick se massa tuppar, hönor och kycklingar och utbrast glatt "Chicken, chicken!!!". Hon har pratar om den promenaden hela tiden. "Walkies?" frågar hon och tittar på mig med sina stora blå. 

Så idag efter middagen satte jag henne i vagnen för en eftermiddagspromenad med Nicos. Hon satt i den i ca fem minuter, tills vi kom till en grusväg i närheten av vårt hus. Då ville hon gå och jag lät henne. Vi gick hela vägen till Protaras, vilket är en rätt bra bit för så små ben, och hela vägen tillbaka. På hemvägen gick vi på den breda trottoaren intill stora vägen och hon var så duktig. "Mamma, hand" sa hon och räckte upp sin lilla hand för mig att hålla. Så gick vi så hela vägen hem. Promenaden tog en timma och fyrtio minuter. Det var väl inte riktigt meningen men hon älskar verkligen att gå, precis som sin mamma. 

I söndags - Kiara och Nicos

När vi kom hem var det bara att bada henne och så la jag henne i sin säng med sin välling och gick ner och satte mig i soffan. Inte ett ljud hördes från övervåningen. När jag gick upp och kollade till henne sov hon och vällingflaskan stod tom brevid sängen. Jag blir så varm inombords. Hon är en sådan himla duktig liten tjej. Hon är så "lätt". Hur blev hon sådan? Jag vet inte vad jag gjort för att förtjäna en sådan liten glad och fin dotter som hon. Men mitt liv är så fyllt av kärlek nu när hon finns att jag inte kan sluta att le just nu. Min lilla tjej. Mamma älskar dig så. 

(((Over and Out)))

Alla blåtiror är inte resultat av män som slår

Jag vill med detta inlägg upplysa samhället om några saker. Alla män slår inte. Det är inte år 1920 och kvinnor står inte bara vid spisen. Kvinnor jobbar. Jisses , kvinnor är till och med chefer eller har andra "manliga" jobb. Det finns till och med kvinnor som lever på sin sport. Jag veeet. En chock! En sådan sport kan tex vara fotboll.

Jag vet. Ni håller på att ramla av stolen. Men håll i er, för det kommer mera. 

Det finns de kvinnor som helt orädda kastar sig in med huvudet före i en nickduell under en träningsmatch enbart för att nå bollen först. Att motståndaren sedan nickade in i kvinnans ögonbryn gör liksom inte så mycket eftersom man hoppade högst och var den som vann bollen. 

Att man sedan blir liggandes på marken en stund medans lagkamraterna (de andra kvinnorna som spelar fotboll, ja, chock igen, det finns många!) tar hand om en gör inte heller det så mycket för man vet att man  är BadAss och det vet alla andra också. 

Med alla andra menar jag de som spelade matchen eller såg på matchen. För resten tar helt enkelt för givet att kvinnans pojkvän/man har slagit henne. De ger medlidsamma blickar till kvinnan och anklagande blickar till pojkvännen. 

Kvinnan, i detta fallet JAG, känner för att lite spontant kasta upp en boll i luften framför var och en av de här small minded människorna, hoppa upp - missa bollen och träffa dem i ögonbrynet. Men. Jag går inte runt med en boll under armen 24/7 längre så det kan jag tyvärr inte göra.

(((Over and Out)))

Middag med utsikt

Deppandet igår fick sluta då jag hade en middag med vänner som väntade. Marre och Jonnie, jag och Kiara satte oss på Kalami som ligger så fint med utsikt över havet. Jag åt laxpasta, en av mina absoluta favoriträtter. Kiara åt majonäs. Typ. Beställde Chicken Nuggets till henne men det var inte mycket av den som hamnade i magen. Tänkte fingermat skulle vara roligare för henne men nästa gång vi är ute och äter så blir det spagetti och köttfärssås. Ungen älskar det. =) 

Maria och Jonnie

 Kiara

 Jag blir såååå bra på bild...eeh

 Utsikten

 Himlen över vår lilla by visade sig från sin bästa sida

När jag vaknade idag var jag full av energi. Jag är verkligen en människa som mår bäst när jag får umgås med vänner. Men, jag har varit väldigt dålig på det sedans Kiara kom till världen. Det är inte hennes fel, det är mitt fel. Känns jobbigt och komplicerat då ingen av mina vänner här nere har barn. Och som jag nämnt tidigare . de träffas alltid så sent på kvällarna, då både jag och Kiara sover. Haha. Jag har blitt gammal... 

Anyways, tillbaka till idag. Full av energi åkte jag till jobbet och tjänade grymma pengar. Man gör inte det här nere, tjänar bra med pengar alltså. Men mitt jobb, som jag startade för två veckor sedan, det betalar mer än bra. Minst tre gånger så mycket som ett "vanligt" jobb här nere. Vad jag jobbar med kan vi ta i ett senare inlägg. Men det jag ville komma till, det var att jag inte är deppig idag. Lite vänner dos igår och jobb idag så mår jag bra. Jag har varit hemma i fem dagar då Kiara varit sjuk och jag får verkligen panik på att bara gå hemma. Jag måste jobba för att må bra. Känna att jag gör någonting vettigt. Något produktivt. I belong. Eller något. Tror alla människor behöver känna sig behövda på ett eller annat sätt för att må bra. Eller?! 

Nu är det dags att sova. Tidig start imon med. Kiara skall vaccineras...

(((Over and Out)))

Morgondagen blir bättre

Att jag inte skrivit på länge beror på olika faktorer. Men här är jag. Igen, 

Livet är lustigt. Ena dagen mår jag hur bra som helst. Andra dagar gråter jag en himla massa och mår allmänt piss. Jag fattar inte hur mitt humör kan svänga så. Vissa dagar känner jag att jag är oövervinnlig och min framtid är ljus. Men dagar som idag känner jag bara en hopplöshet så stor och så betyngande att jag knappt orkar med dagen. Vill gömma mig under täcket och aldrig mer titta fram. Usch. När jag skriver det så inser jag hur deppigt det låter. 

Livet är såklart inte bara piss. Jag har min underbara dotter. Hon förgyller varje sekund i mitt liv. Tack vare henne orkar jag ändå titta fram under täcket. Tack vare henne ler och skrattar jag. Tack vare henne orkar jag med dagarna. 

Jag har en sådan enorm längtan efter Sverige. Jag känner att jag verkligen inte vill bo kvar här på Cypern längre. Jag får hemlängtan allt oftare, och den är allt starkare. Visst, jag bor i ett otroligt fint hus, har en swimmingpool på tomten och himlen är alltid blå och solen lyser. Men. Jag är helt ensam. Jag har ingen att dela detta med. Kevin jobbar jämnt på sommaren. Det är sjukt jobbigt att aldrig äta middag ihop, aldrig kunna gå ut o ta en drink tillsammans. Aldrig somna brevid varandra. Aldrig bara umgås. Jag är helt jävla själv. 

Inte konstigt jag vill hem till Svea. 

I Sverige har jag min familj. Min släkt. Mina vänner. 

I Sverige slipper jag vara ensam. 

Ensamheten gör så ont och äter upp mig inifrån. 

Att få skriva detta gör att hjärtat känns lite lättare. Jag har även gjort en lista. En lista på vad som är viktigt för mig och vad som gör mig lycklig. Brevid den en annan lista, på vad jag måste ändra på för att vara lycklig. Imorgon är en ny dag. Då tar jag tag i det. Idag tillåter jag mig själv att vara deppig och tråkig. Iallafall fram tills Kiara vaknar igen. Då skall jag le och vara glad - för min dotter förtjänar en glad mamma.

(((Over and Out)))

Underbar Dag

Så, idag fick jag en jätterespons från andra mammor angående mitt tidigare inlägg idag. Det är fullständigt normalt att vara så trött som jag är. På något knepigt sätt gav det mig energi. Att veta att det inte är något fel på mig. Att man helt enkelt blir väldigt trött av att ta hand om ett barn (eller flera). Det är liksom ingen som berättar för en hur trött man faktiskt blir av att vara förälder. Haha. Hur trött man än blir så är det ju verkligen det mest fantastiska som finns. 

Kevin åkte till jobbet strax innan Kiara vaknade så jag och lilltjejen har haft dagen för oss själva. Vi käkade lunch när hon vaknat o sedan tog vi ut Nicos på en timmas promenad. Sträckan vi gick tar mig vanligtvis en kvart men Kiara ville ju såklart gå själv. Blev många stopp. Min fasa är att hon blir som mig, när jag var liten älskade jag alla äckliga småkryp... slemmiga sniglar, spindlar, larver... allt skulle jag plocka upp och visa mamma eller vem som nu var med mig. Under vår promenad idag så roade sig Kiara med att plocka sniglar. Och krossa dem i händerna. Det var mysigt. Sådan mor sådan dotter?

Jag hade shorts premiär idag. Jag tänker så här. "Mina ben kommer aldrig bli bruna om de aldrig får se solen". Så jag lät världen bländas. Skönt var det! Efter våran promenad hängde vi på lekplatsen i en timma. Jag bakade muffins igår se dem mumsade vi i oss på rutschkanan. Kiara gav Nicos en också. Han slurpade i sig hela! 

När vi kom hem busade vi en massa, sedan lagade vi köttfärsås och spagetti - Kiaras favoriträtt. Efter det blev det bad och mys i soffan med välling och Kiaras favoritbok "Rally och Lyra" som hon vill att jag skall läsa för henne varje kväll. Hon somnade mitt i boken men jag läste klart ändå för den är så mysig. Vilken underbar dag det har varit. Jag känner mig så lyckligt lottad som har en sådan fin familj, en sådan underbar liten tjej. 

(((Over and Out)))

Fråga till er med småbarn

Det var väldigt länge sedan jag jobbade. Om man inte räknar med fotbollen. Alltså, ett jobb där jag måste vara på en viss plats vid en viss tid i en viss längd. Sommaren innan jag blev gravid om jag inte minns fel. Med andra ord, har jag inte haft ett vanligt jobb sedans sommaren 2012. Helt sjukt igentligen. Men nu är det så dags.

Imorgon börjar jag jobba. Skall hjälpa till på puben mellan 10.00 - 15.00 varje dag. Det innebär att våran lilla sessa kommer få gå längre på dagis. Jag hämtar henne vanligtvis halv två på dagarna. Nu blir det två timmar längre vilket jag inte tror är något problem. Hon brukar inte vilja lämna dagis när jag hämtar henne. Något jag tyckte var jätte jobbigt och pinsamt i början men jag har märkt att de flesta andra barnen ochså gråter och försöker slingra sig ur sina föräldrars armar på väg mot bilarna. Haha! Jag tar det som ett gott tecken, Kiaras dagis är helt enkelt roligt!

Anyways, imorgon då... jag är lite nervös för hur det kommer att gå. Jobba "hela" dagen, hämta Kiara, fixa middag, gå ut med hunden, åka och träna... alltså... hur får folk ihop det? En annan sak också, jag är konstant trött. Så himla trött att jag tror att jag skulle kunna sova två dygn i sträck om jag tilläts. Är det normalt? Är alla småbarnsföräldrar så här trötta? Jag har fått utskrivet Vitamin B6 och en annan tablett som skall göra mig piggare men jag tror inte de hjälper. Jag vill så gärna ha ett syskon till Kiara MEN, 1. Jag vill inte vara gravid igen och må illa i nio månader. 2. Jag skulle självklart bli ännu mera trött med en liten bebis att ta hand om och jag tror inte att jag skulle klara att leva på då. För denna tröttheten är verkligen jobbig. Är det normalt? Ni som har/ har haft småbarn? Är man konstant trött? Kommer man vara det resten av livet?

Kiara har varit sjuk i ett par dagar men verkade må bättre igen igår. Idag har hon svirat runt här hemma som den lilla rallybil hon vanligtvis är men så blev hon trött och somnade. Det var tre timmar sedan och hon sover ännu. Jag låter henne. Hon behöver det väl. Det har gett mig chansen att vila. Det blev till att ligga ute i trädgården och sola. Måste få färg på mina vita ben!

Nog med svammel. Nu vaknar min sessa hör jag! Ha en fin dag!

(((Over and Out)))