Sov så gott Pappa

Tiden som gått sedans jag sist skrev har varit som en ond mardröm. Jag åkte hem till Sverige den 25e Augusti. Hem till min pappa som knappt gick att känna igen. Vart var min starka pappa? Cancern hade börjat sin borttyning av min fina pappa. Det var jobbiga veckor med resor in och ut ur sjukhuset. Till slut fick pappa sin önskan uppfylld. Han fick en plats på Bräcke Hospice - ett ställe för livets slutskede. Han fick ett rum med en säng, en bäddsoffa, en tv och en hylla för fotografier. Ett jättefint rum som vi gjorde så hemtrevligt vi kunde. Personalen var underbara. Vi fick sova där och vara där så mycket vi ville, det underlättade. Pappa ville inte dö på ett sjukhus. Han ville att vi skulle kunna vara hos honom så mycket som vi ville och orkade. Vi var där jämnt. De sista två dygnen i pappas liv var vi hos hans sida konstant. Jag, min syster, min bror, och min pappas två systrar. 

Vi bäddade ut soffan och låg och tittade på tv, pratade, försökte vara så normala som möjligt. Hela tiden tittade jag på pappas mage, om han andades. De gånger jag åkte hem till mamma för att duscha och träffa Kiara så kom jag på mig med att kolla mammas andning också. Det blev till en vana. Jag visste ju att pappa snart skulle sluta andas. Han slutade med att få näring fredagen den 19e September. Man slutar inte att äta för att man vill dö, säger de som vet, man slutar att äta för att kroppen förbereder sig på att dö. Vi visste att det bara var dagar kvar. Smärtan inom mig kan jag aldrig med ord beskriva. Pappa var så dålig, morfinet han fick genom en spruta i magen slutade snart ge den effekten den skulle. 

Pappa var rolig sista tiden, han fick oss att skratta många gånger. Han hade sin humor kvar in i det sista. Han ville kramas, fastän det gjorde så ont. Han ville bli försäkrad om att vi skulle få det bra även när han inte längre fanns hos oss. Han tjötade på om vad vi måste ta tag i, vad vi måste göra för att våra liv skulle bli bra igen. Han var vår pappa in i slutet. Så mycket kärlek han gav oss, trots den enorma tröttheten han måste kännt. Visst kunde han gorma till också, som när han fick ett otroligt sug för vattenmelon, då jäklar skulle vi inhandla en på studs och skiva upp i bitar till honom. Men den där speciella glimten i hans ögon fanns där hela tiden. 

Så kom fredagen den 26e September. Dagen innan min pappas födelsedag. Kvällen innan hade han varit pigg och tjötat på som bara den. Men nu, på fredagen, kunde han inte ens prata. Han fick mer morfin än innan. Vi satt runt honom då morfinet inte verkade funka. Vi kallade på en sjuksköteska som kom in och tittade till honom. Hon skulle gå iväg och se vad hon kunde göra. Vi höll i pappas händer. Vi var där, jag och mina syskon, och pappas systrar. 

Han såg ut som om han ville säga något. Jag sa till honom att "pappa, det är okej, du kan släppa taget nu", men det var något han ville ha sagt så jag fortsatte, "Pappa, det är okej, vi vet att du älskar oss". Då nickade han precis som om jag sagt orden han försökte att säga. Han nickade och tog sitt sista andetag. 

När sköterskorna kom in igen hade han redan lämnat oss. Tårarna forsade och vi kramade pappa, vi kramade varrandra. Det var skönt att han äntligen fått somna in och slippa smärtan. Men. Smärtan i oss nu, smärtan av att inte ha pappa kvar går inte att beskriva. Det gör så ont. Så fruktansvärt ont. 

Personalen på Bräcke tog hand om oss. De gjorde iordning fika och gick in och gjorde pappa fin. När vi kom in igen låg han i en renbäddad säng, med en blomma i sina händer. Ett ljus flackade till och vi brast åter igen ut i gråt. Han var tvungen att lämna oss allt för tidigt. 

Begravningen blev precis så som vi ville. Den var lätt, vacker och så värdig vår pappa. 

Nu är allt över. Jag är tillbaka till Cypern och skall försöka leva ett vanligt liv igen. Det går inte riktigt som jag tänkt mig. Jag bryter ihop i gråt helt plötsligt. Men jag kämpar på. För det hade pappa velat. Jag har börjat spela fotboll igen. I FC Famagusta. Det vet jag att pappa är otroligt stolt över. 

Pappa, jag lovar dig att jag skall göra allt för att mitt liv skall bli så bra som möjligt. Att jag skall göra allt för att vara lycklig för det var det ända du brydde dig om. Våran lycka. Jag älskar dig och saknar dig varje minut, varje dag. Du var den bästa pappan man kunde ha. 

Pappa - Alltid Älskad. Aldrig Glömd.
Vila I Frid 

När himlen trillade ner

Vi satt tillsammans runt köksbordet med mobilen liggandes i mitten. Högtalaren var på och vi satt tysta och nervösa och vred oss. När beskedet kom, "Jag har obotlig magcancer, läkarna tror jag har 2-6 månader kvar att leva" började tårarna rulla på min syster, på min bror och på mig själv. Kvävd gråt runt bordet, vi ville inte göra pappa mera ledsen. Men han hörde. Han hörde hur våra liv gick i spillror. Hur ingenting någonsin kommer att bli detsamma. Vi försökte ställa frågor, försökte förstå. Det är omöjligt. Hur skall man någonsin kunna förstå att ens pappa skall dö om, kanske några veckor, kanske några månader. 

Våran älskade pappa. Han med den goa göteborskan. Han som alltid skickar söta sms. Han som pushar oss i våra drömmar och stöttar så vi alltid orkar. Han som ställer upp helhjärtat när vi behöver honom. Våran underbara pappa. Han skall snart dö. 

Han säger att vi måste försöka acceptera det som komma skall. Då gråter vi mera, då gråter vi högljutt. Vi vill inte acceptera. Aldrig. Vi vill ha våran pappa hos oss. 

Varje dag är nu en kamp. En kamp mot tiden. Mornarna är värst. Då vaknar jag av min underbara lilla dotter som helt ovetandes jollrar och leker i sin säng. Jag ler och känner en sådan kärlek till henne, så helt plötsligt minns jag vad som komma skall och mitt liv slås i spillror åter igen. Varje morgon måste jag uppleva den första smärtan av att veta. Varje kväll somnar jag med vetskapen att min pappa har en dag mindre att leva. Det är en hemsk vetskap. Jag vill stanna tiden. 

Jag vill åka hem. Jag vill hem till min pappa och umgås med honom, memorera hans varje drag så att jag aldrig aldrig glömmer någonting om honom. Min älskade pappa. 

Pappa, jag vill inte att du skall dö!!!!

(((Over and Out)))

A cosmic level

Det känns som om att jag är på en kosmisk nivå av livet som igentligen inte existerar. En verklighet som inte finns. Det är som om att jag går runt och väntar på att få komma tillbaka till den vanliga nivån där allt är som det skall. Där alla i min familj är starka och mår bra. Men den nivån verkar vara utom synhåll ett tag till.

Imorgon är det operation som gäller. Operationen skall möjliggöra en röntgen som förhoppningsvis kommer ske i nästa vecka. Veckan efter det kommer provsvaren. Varför skall allt ta sådan tid? Kan vi inte bara få veta nu? Väntan är det värsta. Det och distansen. Ibland hatar jag att bo på Cypern.

(((Over and Out)))

Hur livet ändras

Jag har så himla mycket roligt att skriva om. Så mycket som hänt. Bra saker. Men så händer en sak som vänder livet upp o ner. En familjemedlem blir sjuk. Hur sjuk vet vi inte. Det måste göras ännu fler tester och prover och röntgen och gud vet vad.

Det gör ont i hela kroppen på mig när jag vet att någon jag älskar lider. Jag vill vara där, vill finnas nära och stötta och hjälpa. Men jag är på den här ön hundratals mil ifrån. Det är tufft. Det tar på krafterna att vara så långt ifrån och gå och undra och vänta, vänta på ett samtal där man får veta. 

Läkarna säger att då och då gör vi så och så. Minutrarna fram tills dessa händelser känns som timmar. Och när stunden väl kommer får man ändå inga svar. Det är väl det som är det värsta. Att inte veta. Jag älskar min familj så otroligt mycket. Och jag önskar så att alla kan få må bra. 

Att skriva om det hjälper. Att gråta hjälper. Att aktivera hjärnan hjälper. Men ändå, ändå känner jag mig så fruktansvärt hjälplös och tom. Hjärnan går på högvarv och blandas med tankar om det värsta. Tankar om att allt kommer bli bra, det är inget att oroa sig för. Det värsta. Det blir bra. Det värsta. Bra. Värsta. Bravärstabravärstabra.... 

Tröttheten tar över men jag kan inte sova. Som tur är har jag börjat meditera mig till sömns, började med det för någon vecka sedan eftersom jag alltid ligger och stressar upp mig över allt jag måste få gjort i mitt skolarbete. Meditationen är enkel. Jag andas in djupt genom näsan, tänker på något ord -oftast "in" och andas ut genom munnen - "ut". Alla andra stressande tankar blockas och jag somnar snabbt, inom några minuter, och sover som ett barn.

Så  mina vänner. Nu skall jag gå och meditera! Jag hoppas på att få några svar imorgon. Men nu behöver jag sömn, den infann sig inte igår natt hur mycket jag än försökte.

(((Over and Out)))

Pool Party

Igår åkte jag hem till en vän som har en dotter som är 2 veckor äldre än Kiara. Hon har även en större flicka, Leona som givetvis var med. Det var så himla mysigt att se Kiara leka med någon i sin egen ålder och hon var jätte facinerad av alla nya leksaker! Haha! Sötnos. 

Efter en stunds lekande inomhus gick vi ut till deras privata pool och badade. Leona var helt galen och hoppade från poolkanten, gjorde bakåtvolter och simmade under vattnet. En liten fisk! Jag tror Kiara kommer bli likadan, jag hoppas det iallafall. Efter några timmars lek där åkte vi hem och Kiara somnade gott i bilen. Tar på krafterna att leka så mycket. Min lillfis. En helt underbar dag i gott sällskap! 

Flickorna

 Vad har du där?

 Man måste ha solkräm på sig

 Färdigsprayade, dags för poolen!

 Chillar i båten

 Mysdag

(((Over and Out)))

Helt själv

Kiara har vaknat mitt i natten runt 3-tiden fyra dagar i rad. Inte så att hon vaknar och somnar om igen, utan vaknat pigg som en mört och vill leka! Så har hon lekt i 1,5 timma innan vi fått henne att somna om igen. Sjukt jobbigt. Det är ju inte så att hon sover längre på morgonen för det liksom. 

Igår så flyttade jag därför in hennes säng i hennes egna rum. Hon sov två gånger i den under dagen vilket var bra för jag vill inte att hon skall vakna mitt i natten och undra vart hon är. 

Under kvällspromenaden med Nicos somnade hon i vagnen så jag bar in henne till sängen när vi kommit hem. Men när jag skulle lägga mig låg jag bara och vred och vände mig som en tok. Jag saknade henne. Hur är det möjligt? Hon är ju i rummet brevid, jag hade precis kollat till henne. Men det kändes så tomt i mitt rum. Där låg jag själv liksom. (Kevin jobbade.) 

Men, min lilla plutt klarade natten galant, sov hela natten och vaknade 40 minuter senare än vanligt. Skönt! Min lillfis börjar bli stor tjej nu!   

I sitt egna rum:

(((Over and Out)))

Bildbomb

Internet har inte funkat på en vecka vilket konstigt nog har resulterat i att jag pluggat jäkligt bra! Fast det finns många luckor eftersom att jag behöver internet för viss information. Anyways, internet pajjade i fredags då detta inlägget var på väg upp: 

Idag blev det frukost på stranden. Hur underbart som helst, vi hittade ett ställe bort från alla turister, solstolar och parasoll. Ett ställe med bara sand och hav. Underbart!

Pappa äter frulle. 

Fina unge

 Mikael o Kiara chillar

 Underbara Cypern

 Fina båthamnen

 Jag och mitt lilla busfrö på äventyr

 Farsan tyckte det var en bra idea att doppa Kiaras rumpa i vattnet

Mikael tyckte det var en bra ide att sedan "begrava" Kiara i sanden

 Så det blev till att bada

 Fina bror

 Jag

 Äventyr

När Kiara badat klart och jag satt på en ny blöja frågade jag Mikael om han kunde hålla henne lite så att hon inte blev sandig igen, för vi skulle åka hem. "Javisst" svarade han:

(((Over and Out)))