Jag har så himla mycket roligt att skriva om. Så mycket som hänt. Bra saker. Men så händer en sak som vänder livet upp o ner. En familjemedlem blir sjuk. Hur sjuk vet vi inte. Det måste göras ännu fler tester och prover och röntgen och gud vet vad.
Det gör ont i hela kroppen på mig när jag vet att någon jag älskar lider. Jag vill vara där, vill finnas nära och stötta och hjälpa. Men jag är på den här ön hundratals mil ifrån. Det är tufft. Det tar på krafterna att vara så långt ifrån och gå och undra och vänta, vänta på ett samtal där man får veta.
Läkarna säger att då och då gör vi så och så. Minutrarna fram tills dessa händelser känns som timmar. Och när stunden väl kommer får man ändå inga svar. Det är väl det som är det värsta. Att inte veta. Jag älskar min familj så otroligt mycket. Och jag önskar så att alla kan få må bra.
Att skriva om det hjälper. Att gråta hjälper. Att aktivera hjärnan hjälper. Men ändå, ändå känner jag mig så fruktansvärt hjälplös och tom. Hjärnan går på högvarv och blandas med tankar om det värsta. Tankar om att allt kommer bli bra, det är inget att oroa sig för. Det värsta. Det blir bra. Det värsta. Bra. Värsta. Bravärstabravärstabra....
Tröttheten tar över men jag kan inte sova. Som tur är har jag börjat meditera mig till sömns, började med det för någon vecka sedan eftersom jag alltid ligger och stressar upp mig över allt jag måste få gjort i mitt skolarbete. Meditationen är enkel. Jag andas in djupt genom näsan, tänker på något ord -oftast "in" och andas ut genom munnen - "ut". Alla andra stressande tankar blockas och jag somnar snabbt, inom några minuter, och sover som ett barn.
Så mina vänner. Nu skall jag gå och meditera! Jag hoppas på att få några svar imorgon. Men nu behöver jag sömn, den infann sig inte igår natt hur mycket jag än försökte.
(((Over and Out)))
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar