Kiaras Första Dag

Kiara är inne på sin andra vecka på dagis. Hon började på riktigt förra måndagen. Veckan innan det var det inskolning, då var hon på dagis 2-3 timmar om dagen bara. 

Givetvis ville både jag och Kevin vara med och lämna på första dagen. Kiara var så duktig, när vi gick ur bilen pekade hon på dagiset och sa "dääääj" (där). När vi kom in så gick hon direkt och tog en dockvagn, la sin nalle i den och började köra runt. Vi fick tysta smyga ut medans hon var upptagen med vagnen. Det var galet jobbigt att inte få krama och pussa och säga hej då. Men jag vet ju att hon skulle blivit jätteledsen då och det skulle vara ännu jobbigare. När hon upptäckt att vi gått därifrån blev hon ledsen och började gråta. Men det höll inte i länge, hon var snart igång och lekte med de andra barnen igen. Skönt det. 

Nu, inne på andra veckan, så går det lättare att lämna, jag har inte samma ångest längre. Fast jag saknar henne något otroligt under dagarna. Men i vanlig ordning så går dagarna galet fort. 

Så här såg det iallafall ut när vi lämnade Kiara för sin första dag på dagis. 

Kiara och Pappa

Kiara och Mamma

Finaste Kiara

Väl inne på dagis gick hon direkt och hämtade en dockvagn

Underbara unge. Som vi älskar dig. Tiden går så himla snabbt...

(((Over and Out)))

Superkraften

Jag har så mycket att glädjas över i mitt liv. Jag har massa personer runt omkring mig som vill mig det bästa och som vill hjälpa mig att nå mina mål och drömmar. Allt ifrån Kevin - min livskamrat och bästa vän till lärare, vänner och folk involverade i laget jag spelar i. 

Jag har alla möjligheter att nå mina mål och drömmar. Och vissa dagar känner jag en kraft inom mig som inte funnits där tidigare. En målmedvetenhet och ett självförtroende starkare än någonsin. Jag är helt säker på att det är krafter min pappa har skickat till mig från platsen han är på nu. En utomjordisk kraft så stark att det är omöjligt att ignorera den. 

Men sorgen lägger sig allt som oftast som ett tungt täcke runt mig och jag orkar inte ta tag i något. Jag orkar inte kämpa för att mina drömmar skall besannas. Jag bara gråter och saknar. Jag är trött på att vara så här ledsen. Jag orkar inte gråta mera nu. Jag vill bara vara lycklig igen. Hur länge skall jag må så här? Kommer det någonsin kännas bättre? 

Jag vill att de där stunderna med superkraften skall sitta i längre. Jag vill vara lycklig igen. För det är det enda min pappa brydde sig om. Sina barns lycka. Pappa jag försöker, det går bara inte så bra just nu. 

(((Over and Out)))

Vi vann premiären pappa

Igår innan träning tog coach mig åt sidan. Han sa att han utsett mig till andra kapten för laget. Hade jag varit utespelare hade jag varit förstavalet då han vill ha kapten ute på planen. Han sa en massa fint som gjorde mig väldigt glad. Jag vet att jag har mognat som fotbollsspelare och som människa. Att det märks på planen samt utanför gör mig glad. Men när jag kom hem blev jag så himla ledsen. I vanliga fall skulle jag ringt pappa och berättat ord för ord vad coach sa till mig. Tillbaka hade jag fått svaret att det var fantastiskt och det bara är att köra på så vinner vi ligan tillsammans. Han hade peppat mig inför seriepremiären som var idag.

Men det fanns ingen pappa att ringa. Jag ville ringa någon men visste inte vem för det var ju alltid pappa jag ringde för att snacka fotboll in i minsta detalj. Det var pappa som ville veta ord för ord vad coach sagt. Det gjorde så ont. Ibland gör det så fruktansvärt ont och det är som om att jag verkligen inte kan förstå att han är borta. För hur kan någon bara försvinna? Hur kan han bara vara helt borta? It does not make sense to me.

Idag vaknade jag upp till seriepremiär och fars dag. Den första fars dag då pappa inte är här. Jag ville spy när jag vaknade enbart för att det var så jobbigt att tackla. Samtidigt måste jag peppa mig själv för match. Igen väntade jag på ett sms som aldrig skulle komma. "Lycka till hjärtat. Nu tar vi dom. Kärlek/ Papi". Så skulle han ha skrivit. Och jag skulle ringt honom efter matchen och berättat att vi vann 8-0 och att det var så himla kul att spela serie match igen.

Men pappa finns inte mera. Så 8-0 i premiären känns... jag vet inte. Jag vill bara ha pappa här och dela glädjen med honom. För ingenting känns som förr. Ingen glädje är äkta glädje för den där sorgen är så stor och gör så himla ont.

Jag önskar jag var hos mina syskon idag. Jag saknar dem. Det känns som om de är de enda som förstår smärtan för de bär också på den.

Jag vet dock att pappa var med mig på planen idag. Innan han dog sa han att han skulle vara med varje match, varje minut, och att jag skulle känna hans närvaro. Jag kände den pappa, och jag vet att du är så himla stolt. Jag älskar dig pappa. Seger i premiären är en riktigt bra fars dag present, det vet jag att du tycker. Vi "ses" nästa söndag papi, tills dess får vi träffas i mina drömmar. Var du än är, vet att vi älskar dig. Att vi saknar dig. Att våra liv nu är så mycket fattigare. Du var och kommer alltid vara, världens bästa pappa.

(((Over and Out)))

Uppklädd kossa?

Idag har varit en väldigt bra dag. Hela veckan har varit rätt bra faktiskt. Jag måste säga något som jag inte trodde jag skulle säga efter de första träningarna med det nya laget, men... Jag älskar det! Jag älskar mitt lag, alla är så jäkla duktiga och så himla roliga. Vi skrattar mycket mellan övningarna och det är skönt.

Idag skrattade jag så jag höll på att kissa ner mig när ett missförstånd i språket blev till att en i laget "skulle duscha efter träningen och sedan åka till afrika och adoptera några ungar". Vad hon igentligen skulle göra var att spela på lotto. Haha! Fråga inte hur det blev så fel! 

Jag är inte heller så galet trött efter träningarna utan fungerar som människa även efter passen numera. Framsteg. 

För övrigt fyller jag år imon. 31. Trettioett. Trea, Etta. Konstigt, när jag fyllde trettio hade jag ingen ångest alls, tyckte mer att det skulle bli skönt att äntligen få bli trettio. Men nu har jag börjat nojja mig för att närma mig 35. Jeeezzz tänker ni, men hey hey, tiden går fort!

Eftersom jag fyller år imon så har jag spenderat lite pengar på mig själv. Beställde nyss från engelska River Island som skickar till Cypern till skillnad från värdelösa Nelly. Hittade även de skorna jag blev så kär i på Nelly. För 300 kronor mindre. Score. Vill uppdatera garderoben i glada färger nu när mörkret kommer. Jag har börjat längta efter att gå ut igen. Mama needs to be an adult sometimes! 

Lite av det jag tittade på, (vissa av dem som jag köpte... ) 

Imon har jag barnvakt på kvällen. Då skall jag ut o ta en drink med Sasha. Skall bli så kul. Kan dock inte bestämma mig om jag skall vara uppklädd eller utklädd till kossa...

(((Over and Out)))

Vårt nya hus!

...jag hoppas det iallafall...!

Idag har jag och Kiara haft fullt upp. Vi mötte min vän Sasha som också är vår agent (hon är alltså den som hittar hus som passar in på våra önskemål och fixar och ordnar med visningar, kontrakt osv osv...) Idag var vi och kollade på tre hus med tre helt olika lägen. Två av dem i närheten där vi bor nu. Båda var helt okej och låg på en rimlig prisnivå. Men det tredje...

Oh lord. Jag blev kär. Det tickade i alla boxar för mig. Förrutom en, eller kanske två... Huset ligger i en by som heter Vrysoulles, ungefär 15 minuter bilväg härifrån och 25 minuter från Ayia Napa. Yes I know, det låter inte långt men här på ön är det verkligen långt åt tjottahejti. Och dels låg det en bit över den prisklass vi tänkt oss. Men blir man kär så blir man. Nu måste jag bara ta dit Kevin så att han också blir kär.  

Anyways. låt mig visa er.

Tomten är inhängnad och så här ser det ut från utsidan:

Huset och del av tomt

Entren med trappa till en till ingång på övervåningen

Stort rymligt kök med helt nya vitvaror, stor kyl och INGEN tvättmaskin i köket!  

Del av sovrummet på nedervåningen.

Det finns tre sovrum till på övervåningen. Alla sovrum har stora, fantastiska garderober och egen toalett och dusch! Master bedroom har badkar!

Vardagsrummet är stort och luftigt med en fungerande öppen spis och utgång till uteplatsen.

Bilder på tomten:

 Det tillhör även jättefina utemöbler i form av solstolar, soffor, fotöljer, bord etc. Det finns en liten inhängnad hundgård och två stora förråd på baksidan. Tvättstuga finns i huset med, något jag saknat, jag fullkomligt hatar att ha tvättmaskinen i köket! I priset ingår rengöring av poolen en gång i veckan och en trädgårdsmästare kommer och klipper och håller växterna fina en gång i månaden!

Åh. Detta huset alltså. Jag vet precis vilka färger jag skulle måla var och hur jag skulle inreda det. Det finns ju även goooott om plats för brorsan och Doris när de kommer ner igen. Åh, måtte jag lyckas övertala Kevin om att detta är vårat hus!

(((Over and Out)))

Första träningsmatchen

Efter två års frånvaro och enbart tre träningar gjorda var det så dags för min första träningsmatch i nya laget. FC Famagusta. Förutsättningarna för att jag skulle göra en lyckad debut var väl sådär. De blev mindre ju närmre matchstarten vi kom. Att vara målvakt är en helt annan sport än att spela ute. Mycket för en målvakt hänger enbart på psyket. Har man ett starkt psyke har man förutsättningar till att bli en duktig målvakt. 

Jag har alltid haft ett starkt psyke. Men. På grund utav alla personliga omständigheter så är det jävligt svagt just nu. Dock glömmer jag alltid allt annat som försigår i mitt liv så fort jag kliver på planen. Därför är fotboll så magiskt för mig. På planen finns inga bekymmer. Det är bara fotboll som regerar i min hjärna. 

Tillbaka till psyket. Jag är alltid nervös innan match. Men det försvinner alltid när jag värmer upp. Jag har alltid kört samma rutin innan match. Exakt samma övningar där jag får nöta in och bygga upp mitt självförtroende. Där alla nerver bara försvinner och jag vet att jag är bäst. 

Idag blev det inget med det. Uppvärmningen var usel. Därav blev även mitt psyke uselt. Jag kom aldrig in i matchen som jag hade velat, fick aldrig igång snacket och gjorde aldrig några kalasräddningar som jag brukar. Okej, jag tror inte att någon hade förväntat sig det heller, men bollarna som rullade in bakom mig är sådana som vanligtvis hade varit lätta som fasen för mig. 

Jag hatar att vara dålig. Jag avskydde matchen idag. Varje sekund. Jag gjorde ju inga misstag direkt men jag gjorde ju inte heller något direkt bra. Sjukt tråkigt att börja så här. Men å andra sidan är det ju det här träningsmatcherna är till för. Att komma in i spelet och få igång allt... Jag är ändå realist och förstår att det kommer ta tid att komma tillbaka. Jag hoppas bara att alla andra förstår det också. För jag vet att jag KAN bli lika bra som jag var, och att jag KOMMER att bli det. 

 Ny kategori: FC Famagusta

(((Over and Out)))

När tuffheten får stå åt sidan

Idag har jag varit på Cypern i en vecka. Jag har ockuperat tankarna med fotboll, att pussla ihop dagen så den fungerar för oss alla, att leta hus, att planera inför framtiden. Varje dag har jag haft måsten. Idag vaknade jag upp till en dag utan någonting på schemat. När Kiara somnade på förmiddagen så brast det för mig. Jag vet inte vad det var som utlöste det men tårarna började rinna. För första gången sedans vi fick det jobbiga beskedet att pappa hade cancer så grät jag på riktigt. 

Jag har inte velat gråta inför Kiara. Jag vill inte att hon skall se mamma ledsen, för hon blir helt stilla och tyst. Hon förstår att något är fel då. Så när hon väl somnade och de första tårarna kom kunde jag inte hejda mig. Jag grät högljutt, tårarna ville inte sluta. Jag tror jag grät i över en och en halv timma. Jag var helt slut när Kiara vaknade igen. När hon somnade senare på dagen för sin andra tupplur somnade jag med. 

Det känns ändå bra. Att få sörja. Jag tillåter mig nog inte det riktigt. Skall vara tuff. Men för vem? Resten av dagen har tårarna börjat trilla helt plötsligt, stilla men där. Jag låter dem. Jag måste få gråta. För jag har förlorat min älskade pappa. Och åh, jag saknar honom så mycket att det gör ont. Det gör verkligen ont och jag vet inte om jag någonsin kommer att läkas i hjärtat igen....

(((Over and Out)))

Sov så gott Pappa

Tiden som gått sedans jag sist skrev har varit som en ond mardröm. Jag åkte hem till Sverige den 25e Augusti. Hem till min pappa som knappt gick att känna igen. Vart var min starka pappa? Cancern hade börjat sin borttyning av min fina pappa. Det var jobbiga veckor med resor in och ut ur sjukhuset. Till slut fick pappa sin önskan uppfylld. Han fick en plats på Bräcke Hospice - ett ställe för livets slutskede. Han fick ett rum med en säng, en bäddsoffa, en tv och en hylla för fotografier. Ett jättefint rum som vi gjorde så hemtrevligt vi kunde. Personalen var underbara. Vi fick sova där och vara där så mycket vi ville, det underlättade. Pappa ville inte dö på ett sjukhus. Han ville att vi skulle kunna vara hos honom så mycket som vi ville och orkade. Vi var där jämnt. De sista två dygnen i pappas liv var vi hos hans sida konstant. Jag, min syster, min bror, och min pappas två systrar. 

Vi bäddade ut soffan och låg och tittade på tv, pratade, försökte vara så normala som möjligt. Hela tiden tittade jag på pappas mage, om han andades. De gånger jag åkte hem till mamma för att duscha och träffa Kiara så kom jag på mig med att kolla mammas andning också. Det blev till en vana. Jag visste ju att pappa snart skulle sluta andas. Han slutade med att få näring fredagen den 19e September. Man slutar inte att äta för att man vill dö, säger de som vet, man slutar att äta för att kroppen förbereder sig på att dö. Vi visste att det bara var dagar kvar. Smärtan inom mig kan jag aldrig med ord beskriva. Pappa var så dålig, morfinet han fick genom en spruta i magen slutade snart ge den effekten den skulle. 

Pappa var rolig sista tiden, han fick oss att skratta många gånger. Han hade sin humor kvar in i det sista. Han ville kramas, fastän det gjorde så ont. Han ville bli försäkrad om att vi skulle få det bra även när han inte längre fanns hos oss. Han tjötade på om vad vi måste ta tag i, vad vi måste göra för att våra liv skulle bli bra igen. Han var vår pappa in i slutet. Så mycket kärlek han gav oss, trots den enorma tröttheten han måste kännt. Visst kunde han gorma till också, som när han fick ett otroligt sug för vattenmelon, då jäklar skulle vi inhandla en på studs och skiva upp i bitar till honom. Men den där speciella glimten i hans ögon fanns där hela tiden. 

Så kom fredagen den 26e September. Dagen innan min pappas födelsedag. Kvällen innan hade han varit pigg och tjötat på som bara den. Men nu, på fredagen, kunde han inte ens prata. Han fick mer morfin än innan. Vi satt runt honom då morfinet inte verkade funka. Vi kallade på en sjuksköteska som kom in och tittade till honom. Hon skulle gå iväg och se vad hon kunde göra. Vi höll i pappas händer. Vi var där, jag och mina syskon, och pappas systrar. 

Han såg ut som om han ville säga något. Jag sa till honom att "pappa, det är okej, du kan släppa taget nu", men det var något han ville ha sagt så jag fortsatte, "Pappa, det är okej, vi vet att du älskar oss". Då nickade han precis som om jag sagt orden han försökte att säga. Han nickade och tog sitt sista andetag. 

När sköterskorna kom in igen hade han redan lämnat oss. Tårarna forsade och vi kramade pappa, vi kramade varrandra. Det var skönt att han äntligen fått somna in och slippa smärtan. Men. Smärtan i oss nu, smärtan av att inte ha pappa kvar går inte att beskriva. Det gör så ont. Så fruktansvärt ont. 

Personalen på Bräcke tog hand om oss. De gjorde iordning fika och gick in och gjorde pappa fin. När vi kom in igen låg han i en renbäddad säng, med en blomma i sina händer. Ett ljus flackade till och vi brast åter igen ut i gråt. Han var tvungen att lämna oss allt för tidigt. 

Begravningen blev precis så som vi ville. Den var lätt, vacker och så värdig vår pappa. 

Nu är allt över. Jag är tillbaka till Cypern och skall försöka leva ett vanligt liv igen. Det går inte riktigt som jag tänkt mig. Jag bryter ihop i gråt helt plötsligt. Men jag kämpar på. För det hade pappa velat. Jag har börjat spela fotboll igen. I FC Famagusta. Det vet jag att pappa är otroligt stolt över. 

Pappa, jag lovar dig att jag skall göra allt för att mitt liv skall bli så bra som möjligt. Att jag skall göra allt för att vara lycklig för det var det ända du brydde dig om. Våran lycka. Jag älskar dig och saknar dig varje minut, varje dag. Du var den bästa pappan man kunde ha. 

Pappa - Alltid Älskad. Aldrig Glömd.
Vila I Frid 

När himlen trillade ner

Vi satt tillsammans runt köksbordet med mobilen liggandes i mitten. Högtalaren var på och vi satt tysta och nervösa och vred oss. När beskedet kom, "Jag har obotlig magcancer, läkarna tror jag har 2-6 månader kvar att leva" började tårarna rulla på min syster, på min bror och på mig själv. Kvävd gråt runt bordet, vi ville inte göra pappa mera ledsen. Men han hörde. Han hörde hur våra liv gick i spillror. Hur ingenting någonsin kommer att bli detsamma. Vi försökte ställa frågor, försökte förstå. Det är omöjligt. Hur skall man någonsin kunna förstå att ens pappa skall dö om, kanske några veckor, kanske några månader. 

Våran älskade pappa. Han med den goa göteborskan. Han som alltid skickar söta sms. Han som pushar oss i våra drömmar och stöttar så vi alltid orkar. Han som ställer upp helhjärtat när vi behöver honom. Våran underbara pappa. Han skall snart dö. 

Han säger att vi måste försöka acceptera det som komma skall. Då gråter vi mera, då gråter vi högljutt. Vi vill inte acceptera. Aldrig. Vi vill ha våran pappa hos oss. 

Varje dag är nu en kamp. En kamp mot tiden. Mornarna är värst. Då vaknar jag av min underbara lilla dotter som helt ovetandes jollrar och leker i sin säng. Jag ler och känner en sådan kärlek till henne, så helt plötsligt minns jag vad som komma skall och mitt liv slås i spillror åter igen. Varje morgon måste jag uppleva den första smärtan av att veta. Varje kväll somnar jag med vetskapen att min pappa har en dag mindre att leva. Det är en hemsk vetskap. Jag vill stanna tiden. 

Jag vill åka hem. Jag vill hem till min pappa och umgås med honom, memorera hans varje drag så att jag aldrig aldrig glömmer någonting om honom. Min älskade pappa. 

Pappa, jag vill inte att du skall dö!!!!

(((Over and Out)))

A cosmic level

Det känns som om att jag är på en kosmisk nivå av livet som igentligen inte existerar. En verklighet som inte finns. Det är som om att jag går runt och väntar på att få komma tillbaka till den vanliga nivån där allt är som det skall. Där alla i min familj är starka och mår bra. Men den nivån verkar vara utom synhåll ett tag till.

Imorgon är det operation som gäller. Operationen skall möjliggöra en röntgen som förhoppningsvis kommer ske i nästa vecka. Veckan efter det kommer provsvaren. Varför skall allt ta sådan tid? Kan vi inte bara få veta nu? Väntan är det värsta. Det och distansen. Ibland hatar jag att bo på Cypern.

(((Over and Out)))

Hur livet ändras

Jag har så himla mycket roligt att skriva om. Så mycket som hänt. Bra saker. Men så händer en sak som vänder livet upp o ner. En familjemedlem blir sjuk. Hur sjuk vet vi inte. Det måste göras ännu fler tester och prover och röntgen och gud vet vad.

Det gör ont i hela kroppen på mig när jag vet att någon jag älskar lider. Jag vill vara där, vill finnas nära och stötta och hjälpa. Men jag är på den här ön hundratals mil ifrån. Det är tufft. Det tar på krafterna att vara så långt ifrån och gå och undra och vänta, vänta på ett samtal där man får veta. 

Läkarna säger att då och då gör vi så och så. Minutrarna fram tills dessa händelser känns som timmar. Och när stunden väl kommer får man ändå inga svar. Det är väl det som är det värsta. Att inte veta. Jag älskar min familj så otroligt mycket. Och jag önskar så att alla kan få må bra. 

Att skriva om det hjälper. Att gråta hjälper. Att aktivera hjärnan hjälper. Men ändå, ändå känner jag mig så fruktansvärt hjälplös och tom. Hjärnan går på högvarv och blandas med tankar om det värsta. Tankar om att allt kommer bli bra, det är inget att oroa sig för. Det värsta. Det blir bra. Det värsta. Bra. Värsta. Bravärstabravärstabra.... 

Tröttheten tar över men jag kan inte sova. Som tur är har jag börjat meditera mig till sömns, började med det för någon vecka sedan eftersom jag alltid ligger och stressar upp mig över allt jag måste få gjort i mitt skolarbete. Meditationen är enkel. Jag andas in djupt genom näsan, tänker på något ord -oftast "in" och andas ut genom munnen - "ut". Alla andra stressande tankar blockas och jag somnar snabbt, inom några minuter, och sover som ett barn.

Så  mina vänner. Nu skall jag gå och meditera! Jag hoppas på att få några svar imorgon. Men nu behöver jag sömn, den infann sig inte igår natt hur mycket jag än försökte.

(((Over and Out)))

Pool Party

Igår åkte jag hem till en vän som har en dotter som är 2 veckor äldre än Kiara. Hon har även en större flicka, Leona som givetvis var med. Det var så himla mysigt att se Kiara leka med någon i sin egen ålder och hon var jätte facinerad av alla nya leksaker! Haha! Sötnos. 

Efter en stunds lekande inomhus gick vi ut till deras privata pool och badade. Leona var helt galen och hoppade från poolkanten, gjorde bakåtvolter och simmade under vattnet. En liten fisk! Jag tror Kiara kommer bli likadan, jag hoppas det iallafall. Efter några timmars lek där åkte vi hem och Kiara somnade gott i bilen. Tar på krafterna att leka så mycket. Min lillfis. En helt underbar dag i gott sällskap! 

Flickorna

 Vad har du där?

 Man måste ha solkräm på sig

 Färdigsprayade, dags för poolen!

 Chillar i båten

 Mysdag

(((Over and Out)))

Helt själv

Kiara har vaknat mitt i natten runt 3-tiden fyra dagar i rad. Inte så att hon vaknar och somnar om igen, utan vaknat pigg som en mört och vill leka! Så har hon lekt i 1,5 timma innan vi fått henne att somna om igen. Sjukt jobbigt. Det är ju inte så att hon sover längre på morgonen för det liksom. 

Igår så flyttade jag därför in hennes säng i hennes egna rum. Hon sov två gånger i den under dagen vilket var bra för jag vill inte att hon skall vakna mitt i natten och undra vart hon är. 

Under kvällspromenaden med Nicos somnade hon i vagnen så jag bar in henne till sängen när vi kommit hem. Men när jag skulle lägga mig låg jag bara och vred och vände mig som en tok. Jag saknade henne. Hur är det möjligt? Hon är ju i rummet brevid, jag hade precis kollat till henne. Men det kändes så tomt i mitt rum. Där låg jag själv liksom. (Kevin jobbade.) 

Men, min lilla plutt klarade natten galant, sov hela natten och vaknade 40 minuter senare än vanligt. Skönt! Min lillfis börjar bli stor tjej nu!   

I sitt egna rum:

(((Over and Out)))

Bildbomb

Internet har inte funkat på en vecka vilket konstigt nog har resulterat i att jag pluggat jäkligt bra! Fast det finns många luckor eftersom att jag behöver internet för viss information. Anyways, internet pajjade i fredags då detta inlägget var på väg upp: 

Idag blev det frukost på stranden. Hur underbart som helst, vi hittade ett ställe bort från alla turister, solstolar och parasoll. Ett ställe med bara sand och hav. Underbart!

Pappa äter frulle. 

Fina unge

 Mikael o Kiara chillar

 Underbara Cypern

 Fina båthamnen

 Jag och mitt lilla busfrö på äventyr

 Farsan tyckte det var en bra idea att doppa Kiaras rumpa i vattnet

Mikael tyckte det var en bra ide att sedan "begrava" Kiara i sanden

 Så det blev till att bada

 Fina bror

 Jag

 Äventyr

När Kiara badat klart och jag satt på en ny blöja frågade jag Mikael om han kunde hålla henne lite så att hon inte blev sandig igen, för vi skulle åka hem. "Javisst" svarade han:

(((Over and Out)))