I mitten av gången längst fram stod kistan. Vit med massa rosa blommor på. Runt omkring stod fullt med blommor som folk skickat. På den från våra familjer (mamma + syskon) stod det Sov Gott Vår Ängel. Och det var så vackert, så rätt. Jag grät hejdlöst när jag såg kistan. Det var först då det blev verkligt för mig. Hon levde ju när jag åkte till Cypern. Att hon inte längre finns här har varit oförståligt. Att hon aldrig mera kommer stå i fönstret och vinka åt en när man kommer och går. Det gör ont att plötsligt förstå.
Ceremonin var vacker och tårarna slutade aldrig rinna. Efteråt gick vi upp till minneslunden där morfar redan ligger. Jag kan lova att dom satt där uppe tillsammans, mormor och morfar, på en av bänkarna, och tittade på oss och tänkte att det har vi gjort bra, den här familjen har vi lyckats med. Jag vinkade. Hoppades att mormor såg mig, log och vinkade och sa hej då.
Efteråt åkte vi till Cafe Villan och åt. Jag satt med Ronny och Lina och Bror på ett bord. Bad om en skål med västkustsallad för det har jag längtat efter i 8 månader, det fick jag. Lina frågade om pommefritsen var tjocka. Det är 10 milimetare svarade servitören och vi asgarvade och var mäkta imponerade utav hans kunskaper om maten. Efter en lå¨ng stund med släkten och familjen där var det dags att åka hem.
Jag är helt slut i kroppen. Det tar på krafterna att gråta så mycket.
Jag älskar min mormor Elsa så högt. Hon var en sådan stor del av mitt liv. Att hon är borta gör så ont. Men minnena utav henne är så många att jag aldrig kommer glömma henne. Långt in i mitt hjärta bevarar jag dig. Jag älskar dig, mormor Elsa!
(((Over and Out)))
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar