Tio år sedan idag

Idag för tio år sedan vaknade jag tidigt. Mamma skulle köra mig till Torslanda för att spela inomhus cup - Crawford Cup - med mitt lag Näsets SK. Det var inga problem att gå upp tidigt för jag hade lagt mig i tid. Igentligen skulle jag på fest på Backaplan med mina vänner. För att fira min femtonårsdag. Men jag lovade min träanre att hålla mig inne.



När mamma hade väckt mig gick jag ut i vardagsrummet och satte jag på tv´n för att slå på MTV. Men där rulalde en nyhetsremsa. Enbart vit text på blå bakgrund som informerade om en bran som ägt rum på Backaplan undernatten. Upp i mot 20 skadade ungdomar. Jag förstod inte. Jag & Mamma läste flera gånger. Antalet skadade ökade hela tiden. Nu började de skriva om omkomna istället. Vi förstod fortfarande inte. Stängde av tv´n och tog mina fotbollsgrejer.



På gården på väg till bilen möter vi en granne, hon var svart av sot, hon grät så att hon inte kunde gå rakt. Fortfarande fattade vi ingenting. Vad var det som pågick? Hade världen blivit tokig? När jag går in i fotbollshallen möts jag av min tränare som kramar om mig och tackar för att jag lever. Klart jag lever?



Vi informeras om vad som hänt. Vi spelar med svarta band. För första gången av alla år vi spelat denna cupen tar vi oss vidare till final. Men något var fel. Något hade hänt och vi förstod inte vad.



Jag kommer hem och Alina ringer mig med en gång till hemtelefonen. (Detta var innan mobilernas tid.). Den o den hade brutit benet. Den hade rökskador.. Markus låg i koma och... Jag visste vad som skulle komma, jag visste bara inte vem av våra vänner det var. Alla hade ju varit där. "Vem" sa jag bara kort. "Gilzad" får jag till svar så lägger jag på luren.



Tårarna hade inget slut. Vår fina vän! Borta? Vår fina granne, du som var så glad jämt, hade alltid ett snällt ord att säga till alla, du log alltid. Är du borta? Vi kunde inte förstå. JAg kunde inte förstå. Mamma kramade mig, ändlösa timmar kramade hon mig. Vi grät, allihopa. Jag & min bror grät tills det inte fanns några tårar kvar.



Jag, Alina & Ronja åkte tillsammans till Backaplan på kvällen. Det var där vi skulle ha varit. Dansat och haft skoj med våra vänner. Varför fick vi leva? Alla blommor. Alla ljusen. Alla kramades, alla grät i varandras armar. Folk man inte kände tröstade en, alla fanns där för varandra, vän som total främling. Göteborg blev en stad i sorg.



Dagen efter fyller jag år. Vi skall spela final. Jag bad mitt lag spela för Gilzad. Och som vi gjorde det. Vi tog hem hela cupen, för första och sista gången, vi vann åt dig Gilzad.



På dagen var det minnesstund. Smärtan jag kände i mitt hjärta när jag hörde Gilzads mamma skrika ut sin smärta, skrika hans namn, var det värsta jag någonsin varit med om.



Min släkt kom hem till mig, för att fira mig. Jag satt enbart och grät. Text tv´n stod på konstant. För helt plötsligt dök det upp ett nytt namn. Någon mer som dött och blivit identifierad.



Det är tio år sedan idag. Men jag minns vart enda andetag jag tog den dagen. Varenda tår som föll på min kind. Idag kan jag tänka på Gilzad med glädje. Men jag förstår fortfarande inte vad som var meningen med det hela? Varför var ni tvugna att försvinna?



Mina tankar idag går till alla våra änglar. Ni finns i mina tankar. JAg önskar jag hade kunnat vara med på minnesstunden idag. Avtäckningen av den nya statyn. Men jag tänder ett ljus här.



VILA I FRID



(((Over and Out)))