Kanske sjukt att jämföra Michaels bortgång med mormors. Men ni förstår inte den kärlek jag har haft/har för honom. Vad hans musik har gjort för mig. När jag fick dödsbeskedet gick jag under igen.
Jag kan vara glad ena stunden för att senare brista ut i gråt.
Jag kan inte förstå att han är borta. Det kom så plötsligt. Men jag tror att han äntligen har funnit frid. Han är där han hör hemma, hos de finaste änglarna.
Näst intill allt jag äger ligger nerpackat i lådor här hos mamma. Jag letade upp min låda märkt MJJ. Michael Joseph Jackson. Minnena haglade över mig och jag grät.
Där låg tusentals bilder som jag samlade på mig under mina mest fanatiska år. Michael dockor och pins, böcker och LP skivor. Tidnings urklipp från alla världens länder. Burkar från när han släppte "HIStory drickan". Där låg ett brev som började ungefär så här; "Dear Michael. My name is Frida and I am 15 years old..." Jag förklarade i brevet att jag älskade han mest och vilka låtar jag tyckte bäst om. Att den bästa dagen i mitt liv var när jag såg honom live på Ullevi 1997 och att jag ville se honom igen. Det var ett väldigt sött och rörande brev. Alla dessa skolarbeten jag gjort om honom... åhhh det fanns så mycket, så många minnen...
Min kärlek för Michael kommer aldrig slockna. Hans musik kommer aldrig tystna. Hans inverkan på mig kommer alltid att förbli magisk. Men det gör så ont.
(((Over and Out)))
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar