Det finns inga ord som beskriver hur jag känner.
Året var 1992, jag satt i vardagsrummet när Remember The Time kommer på MTV. Jag frågade min syster vem hon var. Hon skrattade och sa att det är en Han. Michael Jackson. Jag var såld. 2009. Min syster ringer och meddelar att han har gått bort. Min kung.
Hur skall man ta det? Jag sa "det är inte ens roligt jag vill inte prata om det här" och slängde på luren. Mitt i en rockbar faller tårar. Jag hör hur folk pratar om det. Överallt. Jag är glad att jag fick höra det från min syster först.
Jag sitter på en parkbänk på avenyn mitt i natten och väntar på en kompis. Då en kille plötsligt sätter sig brevid mig och utan att vi tidigare sagt ett ord till varrandra säger han sorgset "Han är död. Jag kan inte fatta det". Jag kunde bara nicka och förstod att jag är inte den enda i chock. En hel värld älskade honom.
En röst som av änglar, en dans som från en annan värld. Han svävar fram på scenen, han trollbinder sin publik med en energi så stark.
Tronen kommer för evigt vara din.
Jag älskar dig. I över 17 år har jag älskat dig. I din musik och dina handlingar har jag funnit hopp, lugn, energi och kärlek.
Tonerna kommer aldrig tystna. Vi hör änglaspelet på himlen. Min älskade Michael.
Tårarna rinner.
1 kommentar:
Muchos podran hablar y decir, asi vivimos hoy en un mundo donde el conformismo es el pan nuestro y la paga de otros... Pro aquellos como nosotros que dando nuestro primeros pasos en este mundo siguiendo las letras que nos decian que todabia podemos cambiar el mundo... Oy segimos pensando igual y dandote gracias por tu legado Michel, viviras en nuestros corazones por siempre!!
Skicka en kommentar