lördag 21 mars 2009

Dagen efter

Nicos väckte mig vid sju i morse. Han vaknar aldrig så tidigt. Han är så mysig på mornarna. Han ligger med sitt lilla fluffiga ansikte tätt intill mitt och gosar. Jag älskar honom så himla mycket. Det känns som om han är min räddning. För honom går jag upp på morgonen och tar på mig och går ut.

Det är blå himmel idag. Soligt och vindstilla. Ayia Napa har inte vaknat ännu. Det är skönt. Jag vill att staden skall fortsätta sova. Vill vara i min ensamhet. Här. Men mest av allt vill jag vara i Sverige hos min familj. Mina nära som är så bra på att trösta. Mina kära som kan dela minnen med mig. Här förstår ingen. Ingen fattar hur stor plats mormor hade i våra liv.

Ena stunden gråter jag. Andra skrattar jag. När jag skrattar så är det för att Nicos ser så otroligt söt ut, eller att han gjort något bus. Som sagt, jag är glad att jag har honom.

Pratade med min syster igår. Hon sa att du var så fin mormor, att du låg där i din rosa kofta med tulpaner i handen. Jag ser dig framför mig, och så kommer tårarna, men också ett leende på mina läppar. Du vill inte se mig gråta. Jag vet det. Men det är bara för att jag älskar dig så otroligt mycket.

Jag skall ner och lägga mig på stranden. Titta på havet. Drömma mig bort till den värld där du är nu, hos morfar. Jag känner på något vis sådan lycka. En lättnad att ni äntligen är tillsammans. Som ni måste saknat varrandra. Och jag vet ju att vi ses igen. Inte ännu, jag vill leva ett lika långt och fantastisk liv som ni gjorde. Så tills dess så ses vi i mina drömmar, kom o hälsa på ibland mormor. Ta med morfar också!

(((Over and Out)))

1 kommentar:

Anonym sa...

Söta Frida. Du skriver så fint!! Jag var och hälsade på mormor förra veckan och då berättade jag att du skrivit på din blogg att du tänkte på henne. Hon blev glad, hon var pigg då. Sedan gick det ju bara utför. Jag är så glad att din syster fick tag på mig och att jag hann upp så hon slapp ligga ensam när hon gick bort. Jag sa till henne att vi alla älskade henne och att hon skulle hälsa Morfar. Det hela gick väldigt fridfullt till. Hon slöt bara sina ögon och så var hon borta. Det var inte dramatiskt och hon hade inte någon smärta. Det var ett värdigt slut på ett värdigt liv. Ta hand om dig! Kram/Linda